Ibland känns det som att livet är en ständig kamp. Typ nu. Typ de senaste månaderna. En kamp mot mig själv.
Jo, jag orkar kliva upp. Jo, jag orkar äta frukost. Jo, jag orkar klä på mig. Jo, jag orkar gå till jobbet. Jo, jag orkar jobba. Jo, jag gör nytta på jobbet. Jo, jag orkar gå hem. Oj, backen hem känns oövervinnerlig. Jo, jag orkar. Jo, jag orkar laga mat. Jo, jag orkar umgås.
Nej, jag orkar inte.
Förra veckan kändes det nästan nästan omöjligt att orka ta mig till jobbet. Så jag tog semester torsdag och fredag. Förhoppningen var att samla energi och orka ta tag i livet och jobbet igen. Det blev tvärtom. I helgen var det tvärstopp. Jag började nästan gråta när jag igår fick ett sms från en kollega som undrade om jag kunde byta med henne och börja jobba kl 8.00 imorse istället för kl 9.30. Nej, jag vill inte! Jag vill inte jobba! Jag vill bara vara. Hemma. Sova.
Jo jag började gråta. Fast kanske inte just bara för det här.
Men jag var på jobbet kl 8.00 imorse, och jag har klarat av en hel dag. Jag säger tack till Chi San, jag tror att en dubbel dos av detta räddade mig idag. Jag har nästan känt mig normal idag. Nästan kunnat tänka klart. När jag gick hem strax efter kl 17 idag njöt jag nästan av promenaden, jag tänkte positiva tankar - åh vad härligt det är att det är riktigt ljust efter kl 17, titta vad det töar nu är nog våren på gång, oj jag känner mig nästan pigg, tänk om man kunde få känna sig såhär varje dag, vad kul det ska bli med step ikväll. Tänkte jag.
När jag kom hem höll det i sig en liten stund. Sen började nästa kamp.
Nej, jag orkar inte steppa. Jo kom igen nu, det blir kul, passa på idag när du känner dig ganska okej. Nej jag är trött, det är bättre jag går och lägger mig tidigt och får sova ordentligt. Det blir långa dagar på jobbet hela veckan. Jo men det är ju bara steppen du kan förmå dig att träna nu eller hur, annars kommer du inte röra på dig på hela veckan. Jo okej. Nej jag orkar inte. Jag vill inte. Jo jag vill. Inte.
Den förnuftiga sidan vann. Jag steppade. Till Alcazars Stay the Night som slutlåt.
Step när den är som bäst.
Och jag firade med en stunds solterapi i solariet.
Imorgon ska jag dricka hela flaskan Chi San.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh. Det låter som att du har det lite tufft gumman. :( Kanske på allvar dags att lägga i en lägre växel ett tag, så att du inte helt går in i väggen (dit vill du inte, tro mig!)? Stor kram!
Låter inte alls bra det där... men har tyvärr inget bra råd att komma med annat än att det inte låter som att du bör fortsätta som du gör.
Här kommer en stor varm kram. Det behöver du!!
jag vet vad du behöver och till en del vad som fattas dej
när man känner så så behöver man hjälp, jag vet att du sökt och inte fått, men du behöver få hjälp att må bra igen
vi har haft många tuffa år, och det finns hjälp som gör att det inte känns oövervinnerligt,
hoppas veckan i skäne kommer att hjälpa dej lite på väg, passa på att bara vara, sova länge och förhoppningsvis njuta av den skånska vårsolen, kram
Felicitas - Japp det blir lägre växel nu, börjar med en veckas semester och sen kommer jag jobba 80% istället för heltid ett tag. Lite vårsol på det så kanske det kan bli människa av mig också. :)
Sara - Tack för omtanken, jag ska försöka bryta gamla mönster.
Skicka en kommentar