... som Bambi på skidor

Nej mormor, det var inte riktigt Vasaloppet jag packade för den här helgen (dit är det en bit skulle man kunna säga) ... men nästan. :)

I fredags eftermiddag drog vi 9 mil inåt landet, till Solberg. Att kalla det för "fjälls" är väl lite att ta i, men med tanke på att vi pratat om att "åka till fjälls" i flera år utan att komma till skott, och nu åtminstone fick ihop en Solbergs-helg - och eftersom jag fortfarande aldrig har varit "till fjälls" - så är väl det här så nära "fjälls" jag kommer.

När vi checkat in i den hyrda lägenheten tog vi en liten rek-runda i längdspåren. Premiär för de nya längdskidorna som inhandlades tidigare i vinter. Om vi säger såhär, det var inte skidorna det var fel på iaf... möjligtvis den som försökte åka på dem.
Det kanske säger något om min obefintliga skidvana att det tog typ 1,5 timme att åka ca 6 km...?

Det tog ungefär lika lång tid för mig att ta mig 3 km lätt uppför som att ta mig samma 3 km lätt utför. Jag klarade mig 20 meter innan jag vurpade första gången. Första 10 meterna gick det bra, men sen kom den - första nerförsbacken - och genast undrade jag vad f-n jag gett mig in på.
Jag är löjligt rädd för nedförsbackar, det var absolut inga nyheter (jag tycker det är läskigt att rida ner för backar, köra bil ner för backar, och behöver väl inte nämna hur bra det går när nån får för sig att försöka få mig att prova på slalom...).
Ungefär lika rädd som jag är för nedförsbackar, är jag för att ramla. Så det var nästan lite befriande att jag på nedvägen vågade ramla ett par gånger "frivilligt", läs: enda sättet jag kan bromsa på. Falltekniksträning.

Dag 2, i lördags, peppade vi på hela gänget - och gav oss på en 16 km-runda. Jag klarade första backen den här gången, på benen! Efter drygt 3 km uppförslut (samma som i fredags) fick vi utdelning för mödan - så fantastiskt vackert snölandskap på en slinga på ca en mil runt en myr. Strålande solsken och alldeles ensamma i skogen!
(bilder kommer - av säkerhetsskäl fick inte min kamera följa med ;)

Efter ungefär 3 timmars åkande (med mig som bromshjälp) när vi kom till vår rastplats så var min energinivå på minus, och efter några minuters stillastående kändes det som att kroppstemperaturen närmade sig minus också. Brr. Men inte en enda vurpa! Lite mat i magen och sen såg alla fram emot att sista kilometrarna hemåt var utför - jippi!

Pepp pepp! Kom igen nu, det är bara lätt utför! Det fixar du!
Tack för alla peppande kommentarer, men med en energinivå som inte riktigt kommit upp på plus än och en paralyserad skräck för nedförsbackarna... så hade det helt motsatt effekt på en blockerad hjärna. Trevligare har jag nog varit. ;)
Men ner kommer man ju alltid som man brukar säga...

Ca 4 timmars åkande (som sagt, med mig som bromskloss) blev det, och det som är positivt var väl att en helt oinåkt utrustning funkade utmärkt - inte en antydan till skavsår på varkens fötter eller händer. Alltid något.

Lördagens prestation firades med att åka tillbaka in till Övik på kvällen (mötte 5 renar på vägen, och nej jag har inte blivit mer norrlänning än att jag fortfarande blir impad av renar - jag håller mig ju mest inne i stan, "innanför tullarna") och se säsongens sista hockeymatch; Modo-Södertälje. En helt betydelselös match, eftersom slutstriden kring strecken redan var avgjord, men dock sista matchen.
Vem vet om man är kvar i stan när nästa säsong drar igång...

På söndag morgon vaknade vi upp i Solberg igen, till ett tråkigare väder - och med lite stela armar och ben. Söndagen bjöd istället för mer skidåkning på ett långt teoripass - soffläge och spaning av Vasaloppet... jaså är det sååå man ska göra. ;)