Nu är det (redan) dags att söka kurser inför vårterminen, om det nu skulle vara så att man är sugen på att plugga då också (läs: om jag inte har hittat något jobb än...). Jag ska bläddra igenom katalogerna från Malmö Högskola och Lunds Universitet för att se vad de har att erbjuda.
Men jag skulle också vilja kolla utbudet över distanskurser (gratis sådana, inte de som kostar typ 39.000 kr för en termin...). Ni som pluggar på distans - var hittar ni distanskurserna? Söker ni på varje skola var för sig eller finns det nåt bra "samlat" ställe att söka på?
Jag är intresserad av något som "ligger i tiden" eller som har med ledarskap, utveckling, marknadsföring, kommunikation, inredning/design eller något annat spännande att göra.
Öppen för förslag helt enkelt - tips mottages tacksamt!
Andra bloggar om: distansutbildning, marknadsföring, ledarskap, utveckling, kommunikation
söndag 4 oktober 2009
Idol-repriser eller plugg?
Storm, regn och rusk. Perfekt väder för att plugga... eller ligga i soffan och kolla på Idol-repriser?Plugga OCH se på Idol-repriser, kan det funka tro?!
Projektledningsmetodik är för övrigt en bra bok om man vill lära sig mer om projektledning och projektplanering - den är lättläst, skriven på ett språk som man förstår och ganska lätt att komma in i. Men det gör sig ändå inte av sig själv konstigt nog och hjälper inte mot bristande koncentration eller tankar som flyger iväg på annat håll...
Eller mot Idol-repriser.
lördag 3 oktober 2009
Äppeltavlan i Kivik
Eftersom jag har jobbat ett par dagar i Kivik nu så passade jag på att åka via hamnen och kika på årets äppeltavla på väg hem idag. Det var synd att förra helgens äpplemarknad krockade med min Stockholmshelg, annars hade jag planerat att vara där. Man måste ju vara med när det händer nåt! :)
Ett imponerande konstverk (klicka på bilden för större bild)! Jämför storleken med pojken till vänster i bilden. Surfa gärna in på applemarknaden.se och klicka på "äppeltavlor" i vänstermenyn så får ni ser massor av andra konstverk som byggts upp av äpplen genom åren...
Ett imponerande konstverk (klicka på bilden för större bild)! Jämför storleken med pojken till vänster i bilden. Surfa gärna in på applemarknaden.se och klicka på "äppeltavlor" i vänstermenyn så får ni ser massor av andra konstverk som byggts upp av äpplen genom åren...
Andra bloggar om: äpple, äpplemarknad, äppeltavla, kivik
Stöd Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj
Varje år får 7000 kvinnor i Sverige bröstcancer. Det betyder att ungefär 20 kvinnor varje dag får det fruktansvärda beskedet, och att var nionde kvinna drabbas någon gång i livet. Detta innebär att de allra flesta av oss med största sannolikhet förr eller senare kommer att drabbas, direkt eller indirekt.
Cancerfonden behöver pengar för att kunna föra forskningen framåt.
Genom att följa instruktionerna i länken nedan kan du på ett löjligt enkelt sätt skänka 50 kr (eller mer) via sms. 50 kr till Cancerfonden betyder tex 150 nya små provrör, 67 nya stora provrör och 22 min forskningssköterska.
Och allvarligt talat, 50 kr... kommer du ens sakna de pengarna?!
Eller berätta om vilka andra sätt du bidrar till Rosa Bandet under oktober månad. Tillsammans kan vi göra skillnad!
Andra bloggar om: rosa bandet, rosa bandet-kampanj, cancerfonden, rosa, oktober, bröstcancer
fredag 2 oktober 2009
Ringrostigt
Idag har jag jobbat - kors i taket!
Fast det var lite ringrostigt, för det var typ 6 år sen jag jobbade på det stället senast... Men det gick ganska bra och jag tror inte att jag gjorde bort mig allt för mycket. Jag är i alla fall välkommen dit redan imorgon igen. :)
Välkomna extrapengar till nya lägenheten!
Fast det var lite ringrostigt, för det var typ 6 år sen jag jobbade på det stället senast... Men det gick ganska bra och jag tror inte att jag gjorde bort mig allt för mycket. Jag är i alla fall välkommen dit redan imorgon igen. :)
Välkomna extrapengar till nya lägenheten!
torsdag 1 oktober 2009
Who is the Biggest Loser? (v 8)
Vet ni vad? Jag blev så till mig imorse när jag fick telefonsamtalet om att jag fick lägenheten och sen har mitt huvud varit fullt med lägenhetstänk hela dagen - att jag har helt glömt bort att det är torsdag, vägning och Biggest Loser.
Men det är nog lika bra det, jag är dålig mot mig själv just nu. Men - och här kommer för en gångs skull ett bra men - inom väldigt snar framtid kommer jag att ha ett eget hem och äntligen äntligen få packa upp min väska som jag i princip har turnerat runt med sen början på juli!
Ett eget hem, smaka på det! Eget hem, egen tid, egna rutiner.
Nu vet jag också var jag kommer att hålla till ett tag framöver, och ska därmed teckna medlemskap på närmsta träningsställe och komma igång med gruppträning - eftersom jag tycker det är den roligaste träningen. Jag längtar redan!
Härmed lovar och svär jag att om ett par veckor kommer jag vara på banan. Ordentligt!
Men det är nog lika bra det, jag är dålig mot mig själv just nu. Men - och här kommer för en gångs skull ett bra men - inom väldigt snar framtid kommer jag att ha ett eget hem och äntligen äntligen få packa upp min väska som jag i princip har turnerat runt med sen början på juli!
Ett eget hem, smaka på det! Eget hem, egen tid, egna rutiner.
Nu vet jag också var jag kommer att hålla till ett tag framöver, och ska därmed teckna medlemskap på närmsta träningsställe och komma igång med gruppträning - eftersom jag tycker det är den roligaste träningen. Jag längtar redan!
Härmed lovar och svär jag att om ett par veckor kommer jag vara på banan. Ordentligt!
Jag har fått lägenhet!
Igår eftermiddag var jag och kollade på en (hyres-)lägenhet alldeles i närheten av där mormor och morfar bor (dvs det enda området i Malmö som jag känner till någorlunda). Det var en tvåa på ca 55 kvadrat, med balkong, lite sliten men ändå helt okej och som det verkar i ett trevligt neighborhood. Lite dyr dock, med mina mått mätt, men antagligen inte så värst farligt ur Malmö-ögon sett.
Imorse ringde tjejen från bostadsbolaget som höll i visningen (och som jag också varit på två andra visningar för de senaste veckorna) och sa att jag fått lägenheten!!!!
"Jag hade egentligen bestämt mig redan igår att det var du som skulle få den, det är ett jättetrevligt område och det känns som att lägenheten skulle passa dig perfekt med tanke på de visningar du har varit på tidigare. Inte för att jag känner dig, men ja det känns så."
De har alltså inget kö-system som de följer till punkt och pricka, till skillnad från det stora kommunala bostadsbolaget här i stan där man måste köa flera år för att ha chans på nånting överhuvudtaget, utan går på mix av hur länge man sökt lägenhet, hur aktiv man varit i sökandet, hur många visningar man varit på och hur snabbt man kan flytta in - och antagligen lite känsla också.
Det tackar jag ödmjukast för!
Det ska bli såååå skönt med ett eget bo. Att äntligen få packa upp min väska.
I något som kan bli mitt hem.
Imorse ringde tjejen från bostadsbolaget som höll i visningen (och som jag också varit på två andra visningar för de senaste veckorna) och sa att jag fått lägenheten!!!!
"Jag hade egentligen bestämt mig redan igår att det var du som skulle få den, det är ett jättetrevligt område och det känns som att lägenheten skulle passa dig perfekt med tanke på de visningar du har varit på tidigare. Inte för att jag känner dig, men ja det känns så."
De har alltså inget kö-system som de följer till punkt och pricka, till skillnad från det stora kommunala bostadsbolaget här i stan där man måste köa flera år för att ha chans på nånting överhuvudtaget, utan går på mix av hur länge man sökt lägenhet, hur aktiv man varit i sökandet, hur många visningar man varit på och hur snabbt man kan flytta in - och antagligen lite känsla också.
Det tackar jag ödmjukast för!
Det ska bli såååå skönt med ett eget bo. Att äntligen få packa upp min väska.
I något som kan bli mitt hem.
onsdag 30 september 2009
Hur kan det va så svårt att plugga?!
Hur svårt kan det vara att bara sätta sig och läsa en bok rakt upp och ner? Tydligen jättesvårt, om du frågar mig... Jag kan helt omöjligt koncentrera mig mer än några sidor i taget. Plugga 10 min, pausa 30 min - i den takten kommer man inte så långt på en dag... och det är kanske därför som jag egentligen skulle ha läst 300 sidor mer tills imorgon än vad jag "hunnit" med?
Suck.
Suck.
tisdag 29 september 2009
Det kom ett mail...
Ett långt mail. Från en förtvivlad fd kollega.
Efter en månad har deras nya chef fått kalla fötter, lämnat jobbet gråtande och inte återkommit på hela veckan... Usch, jag kan se deras kaos framför mig. Jag vet precis hur de har det. Jag kan inte låta bli att få dåligt samvete. Men det är väl inte mitt fel att jag sagt upp mig och att de anställt fel ersättare?
Jag kände mig tveksam till deras val av ny chef från början, men inte av anledningen att jag inte trodde hon skulle klara det. Snarare för att hon verkade "överkvalificerad" och skulle kosta lite för mycket för byråns budget. Men jag valde att inte låta det vara mitt problem. För jag hade ju sagt upp mig, right?!
20 års erfarenhet från (flyg-)branschen, minst 10 års erfarenhet som ledare inom samma bransch samt ett års erfarenhet från affärsresebyråbranschen bådade väl ganska gott? När jag träffade henne under hennes första vecka på nya jobbet var jag övertygad om att hon skulle göra ett jättebra jobb, och jag ska erkänna att jag kände att "okej, hon kommer göra ett bättre och proffsigare jobb än jag gjort, men jag är ändå jäkligt stolt över vad jag åstadkommit - från noll till hundra på tre år".
Men jag har aldrig sagt att mitt fd jobb var lätt. Ju mer distans jag får till det desto mer inser jag hur extremt komplext det var. Stundtals roligt, stundtals förtvivlande. Alltid utmanande.
Jag ska erkänna att min första tanke var att åka upp och hjälpa dem till rätta. Jag känner ansvar för byrån, det är ju min lilla bebis. Fel, det var min lilla bebis. Nu är den inte alls min.
Men så insåg jag varför jag slutade. För att jag inte mådde bra av det. Det är inte mitt problem. Försöker jag övertyga mig själv om.
Men det hjälps inte, för jag ser stackars kollegans kaos framför mig och önskar henne ett mycket bättre öde. Utan henne hade jag också sprungit hem gråtande för länge, länge sen...
Efter en månad har deras nya chef fått kalla fötter, lämnat jobbet gråtande och inte återkommit på hela veckan... Usch, jag kan se deras kaos framför mig. Jag vet precis hur de har det. Jag kan inte låta bli att få dåligt samvete. Men det är väl inte mitt fel att jag sagt upp mig och att de anställt fel ersättare?
Jag kände mig tveksam till deras val av ny chef från början, men inte av anledningen att jag inte trodde hon skulle klara det. Snarare för att hon verkade "överkvalificerad" och skulle kosta lite för mycket för byråns budget. Men jag valde att inte låta det vara mitt problem. För jag hade ju sagt upp mig, right?!
20 års erfarenhet från (flyg-)branschen, minst 10 års erfarenhet som ledare inom samma bransch samt ett års erfarenhet från affärsresebyråbranschen bådade väl ganska gott? När jag träffade henne under hennes första vecka på nya jobbet var jag övertygad om att hon skulle göra ett jättebra jobb, och jag ska erkänna att jag kände att "okej, hon kommer göra ett bättre och proffsigare jobb än jag gjort, men jag är ändå jäkligt stolt över vad jag åstadkommit - från noll till hundra på tre år".
Men jag har aldrig sagt att mitt fd jobb var lätt. Ju mer distans jag får till det desto mer inser jag hur extremt komplext det var. Stundtals roligt, stundtals förtvivlande. Alltid utmanande.
Jag ska erkänna att min första tanke var att åka upp och hjälpa dem till rätta. Jag känner ansvar för byrån, det är ju min lilla bebis. Fel, det var min lilla bebis. Nu är den inte alls min.
Men så insåg jag varför jag slutade. För att jag inte mådde bra av det. Det är inte mitt problem. Försöker jag övertyga mig själv om.
Men det hjälps inte, för jag ser stackars kollegans kaos framför mig och önskar henne ett mycket bättre öde. Utan henne hade jag också sprungit hem gråtande för länge, länge sen...
måndag 28 september 2009
En härlig Stockholmshelg med Öviksbrudarna!
Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm. Det har varit en väldigt trevlig helg (trots diverse förkylningar och halsont) och förstås jättekul att träffa Öviksbrudarna! Och det var inte utan att det kändes lite (mycket) konstigt att jag skulle åka "hem" söderut, och alla andra norrut...
I fredags var planen att promenera milen ute på Lidingö i samband med att jag hämtade nummerlappen, men med tanke på att dagsformen inte alls var speciellt bra så blev det inte något av det. Det blev som sagt istället en dag strosande på stan, lite shopping och mot slutet väldigt gnälligt och småfebrigt... Men en Ipren räddade kvällen och vi slöt upp med resten av gänget på Imperiet för middag.
I lördags var halsen lite piggare, och vi hann först med lite mer strosande på stan innan det var dags att sluta upp med ytterligare två (stockholmska) Övikstjejer för dagens (helgens?) höjdpunkt: Djurgården-Modo på Hovet! Foppas fot höll i premiärmatchen i torsdags och han spelade alltså även i lördags - och som han spelade!
Att säga att han är i toppform är en stor överdrift, han kan ännu mycket bättre, men det var nog ingen på Hovet som klagade över uppvisningen. Inte ens Djurgårdarna, innerst inne...
Efter fem minuters spelande hade han redan hunnit uppsöka utvisningsbåset två gånger, det är ett gott tecken. Det är oftast när han är som grinigast som han spelar som bäst. Eller som han sa själv till nån kvällstidning "Jag var väldigt grining, jag måste ha sovit dåligt inatt...".
Det var skönt att se att han inte tog det försiktigt i närkamperna utan verkligen gick in hundra procent, det borde betyda att fotj*veln känns rätt okej. Handlederna var det som vanligt inget fel på; han spelade fram till 1-1 målet och drog själv upp det avgörande 2-1 målet i krysset i förlängningen...
Men självklart har man lärt sig att inte ropa hej än. Det är ju inte direkt första comebacken han har försökt sig på... Jag håller tummarna för att foten håller och att han känner sig "okej" och kan fortsätta spela hela säsongen (om han själv tycker han är "okej" så kan man räkna med att han håller världsklass, annars brukar han mest recensera sig själv som "värdelös"... allt är relativt). I så fall blir det ju förstås spännande att se om han hamnar i NHL eller Modo, men som sagt ett steg i taget...
Laddar med vitamindryck "för skärpa" på bussen från Ropsten till Lidingövallen. Nummerlapps- och chip-pyssel i solen. Jätteladdade. Verkligen.
Och igår var det ju dags för Lidingö Tjejlopp. Det var inte bara jag som kände mig lite krasslig, så det var väl inte världens mest laddade gäng som slöt upp på Lidingövallen och pysslade med nummerlapparna. Bäst att lyda instruktionerna och skriva telefonnummer till närmast anhörig på baksidan av nummerlappen, man vet ju aldrig om man kollapsar där ute i skogen nånstans...
Som vi sa, hemma hade vi aldrig gett oss ut och sprungit igår med tanke på dagsformen, men när vi nu ändå var där så kunde man ju lika gärna försöka... Eftersom jag haft ont i halsen och varit febrig i två dagar så siktade jag in mig på en promenad runt milen - och om jag skulle orka något annat än promenad var det bara bonus.
Det gick faktiskt lite bättre än så. Med tanke på omständigheterna är jag väldigt nöjd med att jag sprang (ja, hela spurten sprang jag faktiskt!) in på 1 h 26 min 47 sek, om jag inte minns helt fel. Jag tog det lugnt, men "sprang" så mycket jag orkade, i lugn takt utan att försöka utmana mig själv. I uppförsbackarna gick jag, och det med gott samvete - för jag var i gott sällskap, av många som såg ut att vara mycket mer vältränade än jag. Och i några partier blev jag lite bekväm och fortsatte promenerande lite längre än jag kanske behövt efter backens slut...
Tyckte inte att det fanns någon anledning att pressa och plåga en kropp som uppenbarligen försökt säga ifrån att den inte var så sugen på detta just nu. Kanske var det därför som den var så pass samarbetsvillig ändå? :)
Tur att allting är relativt. Jag kom i mål på en tid 26 minuter långsammare än den snabbaste i sällskapet. Och då var hon ändå missnöjd för att hon missat att klara sig under timmen med bara några sekunder. Själv var jag jättenöjd att jag kom i mål, hade krafter kvar att spruta in på målrakan - och kände mig hyfsat fräsch!
Förra helgen sprang jag 9 km på ca 80 min, och enda gången jag har försökt mig på 10 km var i måndags och då tog det nästan 100 min. Och med tanke på det så var det ju nästan tom en bra tid. =P
Fram till 7 km kändes benen ganska fräscha faktiskt (passerade 7 km efter ca 60 min), men i backen vid 8 km dog de. Trots att jag gick upp för backen. Det var nästan tvärstopp. Men jag kom upp till slut, och tog mig ju även i mål. Sista kilometrarna var benen tunga och tårna onda.
Uppvärmning, start och slagna glada hjältar!
Andra bloggar om: lidingö tjejlopp, lidingöloppet, hockey, hovet, modo, foppa, djurgården, fotjäveln
I fredags var planen att promenera milen ute på Lidingö i samband med att jag hämtade nummerlappen, men med tanke på att dagsformen inte alls var speciellt bra så blev det inte något av det. Det blev som sagt istället en dag strosande på stan, lite shopping och mot slutet väldigt gnälligt och småfebrigt... Men en Ipren räddade kvällen och vi slöt upp med resten av gänget på Imperiet för middag.
I lördags var halsen lite piggare, och vi hann först med lite mer strosande på stan innan det var dags att sluta upp med ytterligare två (stockholmska) Övikstjejer för dagens (helgens?) höjdpunkt: Djurgården-Modo på Hovet! Foppas fot höll i premiärmatchen i torsdags och han spelade alltså även i lördags - och som han spelade!
Att säga att han är i toppform är en stor överdrift, han kan ännu mycket bättre, men det var nog ingen på Hovet som klagade över uppvisningen. Inte ens Djurgårdarna, innerst inne...
Efter fem minuters spelande hade han redan hunnit uppsöka utvisningsbåset två gånger, det är ett gott tecken. Det är oftast när han är som grinigast som han spelar som bäst. Eller som han sa själv till nån kvällstidning "Jag var väldigt grining, jag måste ha sovit dåligt inatt...".
Det var skönt att se att han inte tog det försiktigt i närkamperna utan verkligen gick in hundra procent, det borde betyda att fotj*veln känns rätt okej. Handlederna var det som vanligt inget fel på; han spelade fram till 1-1 målet och drog själv upp det avgörande 2-1 målet i krysset i förlängningen...
En ytterst välregisserad föreställning på Hovet i lördags. 250 tillresta Modosupportrar från Övik och minst lika många anslutande på egen hand. Djurgården-Modo 1-2 där Foppa assisterade till Modos första mål - och förstås själv gjorde det avgörande målet i förlängningen. Vem hade trott något annat?!
Men självklart har man lärt sig att inte ropa hej än. Det är ju inte direkt första comebacken han har försökt sig på... Jag håller tummarna för att foten håller och att han känner sig "okej" och kan fortsätta spela hela säsongen (om han själv tycker han är "okej" så kan man räkna med att han håller världsklass, annars brukar han mest recensera sig själv som "värdelös"... allt är relativt). I så fall blir det ju förstås spännande att se om han hamnar i NHL eller Modo, men som sagt ett steg i taget...
Laddar med vitamindryck "för skärpa" på bussen från Ropsten till Lidingövallen. Nummerlapps- och chip-pyssel i solen. Jätteladdade. Verkligen.Och igår var det ju dags för Lidingö Tjejlopp. Det var inte bara jag som kände mig lite krasslig, så det var väl inte världens mest laddade gäng som slöt upp på Lidingövallen och pysslade med nummerlapparna. Bäst att lyda instruktionerna och skriva telefonnummer till närmast anhörig på baksidan av nummerlappen, man vet ju aldrig om man kollapsar där ute i skogen nånstans...
Som vi sa, hemma hade vi aldrig gett oss ut och sprungit igår med tanke på dagsformen, men när vi nu ändå var där så kunde man ju lika gärna försöka... Eftersom jag haft ont i halsen och varit febrig i två dagar så siktade jag in mig på en promenad runt milen - och om jag skulle orka något annat än promenad var det bara bonus.
Det gick faktiskt lite bättre än så. Med tanke på omständigheterna är jag väldigt nöjd med att jag sprang (ja, hela spurten sprang jag faktiskt!) in på 1 h 26 min 47 sek, om jag inte minns helt fel. Jag tog det lugnt, men "sprang" så mycket jag orkade, i lugn takt utan att försöka utmana mig själv. I uppförsbackarna gick jag, och det med gott samvete - för jag var i gott sällskap, av många som såg ut att vara mycket mer vältränade än jag. Och i några partier blev jag lite bekväm och fortsatte promenerande lite längre än jag kanske behövt efter backens slut...
Tyckte inte att det fanns någon anledning att pressa och plåga en kropp som uppenbarligen försökt säga ifrån att den inte var så sugen på detta just nu. Kanske var det därför som den var så pass samarbetsvillig ändå? :)
Tur att allting är relativt. Jag kom i mål på en tid 26 minuter långsammare än den snabbaste i sällskapet. Och då var hon ändå missnöjd för att hon missat att klara sig under timmen med bara några sekunder. Själv var jag jättenöjd att jag kom i mål, hade krafter kvar att spruta in på målrakan - och kände mig hyfsat fräsch!
Förra helgen sprang jag 9 km på ca 80 min, och enda gången jag har försökt mig på 10 km var i måndags och då tog det nästan 100 min. Och med tanke på det så var det ju nästan tom en bra tid. =P
Fram till 7 km kändes benen ganska fräscha faktiskt (passerade 7 km efter ca 60 min), men i backen vid 8 km dog de. Trots att jag gick upp för backen. Det var nästan tvärstopp. Men jag kom upp till slut, och tog mig ju även i mål. Sista kilometrarna var benen tunga och tårna onda.
Uppvärmning, start och Andra bloggar om: lidingö tjejlopp, lidingöloppet, hockey, hovet, modo, foppa, djurgården, fotjäveln
söndag 27 september 2009
(Inte) den bästa uppladdningen
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra idag. Springa eller inte springa? Det vore nog smartast att inte springa. Men jag känner mig iaf lite piggare idag. I fredags mådde jag inte alls bra, halsen var svullen och jag var nog lite febrig mest hela dagen - antagligen blev det inte bättre av att vi gick på stan hela dagen i väntan på att alla skulle sluta upp och sen gå ut och käka på kvällen. Innan det var dags för middag var jag redo att kasta in handduken och åka "hem" till hotellet och lägga mig... Men det blev en Ipren istället, och så orkade jag några timmar till.
Igår var halsen halvbra och jag hostade hela tiden istället. Lite shopping och sen en mycket välregisserad hockeymatch på Hovet. Foppa kan än!
Tidigt i säng och jag har sovit ordentligt för första natten i Stockholm (kan inte sova när jag har ont i halen). Lite bättre idag - men kraxig, hes och slö. Men jag byter om till joggingoutfit och drar till Lidingö och känner efter lite längre fram under dagen, kanske blir det bara en promenerande mil istället...
Igår var halsen halvbra och jag hostade hela tiden istället. Lite shopping och sen en mycket välregisserad hockeymatch på Hovet. Foppa kan än!
Tidigt i säng och jag har sovit ordentligt för första natten i Stockholm (kan inte sova när jag har ont i halen). Lite bättre idag - men kraxig, hes och slö. Men jag byter om till joggingoutfit och drar till Lidingö och känner efter lite längre fram under dagen, kanske blir det bara en promenerande mil istället...
fredag 25 september 2009
God morgon Stockholm
Idag vaknade jag till en ny dag i Stockholm - med en ny omgång förkylning, halsont och lite febrig. Det ingick inte riktigt i min plan. Men kan ju förklara varför jag inte känt mig pigg tidigare i veckan...
Nåja, jag tar mig till Lidingö idag och hämtar ut nummerlappen, men skippar den planerade 10 km-promenaden för att kolla banan och strosar istället på stan i eftermiddag i väntan på att resten av gängen anländer storstaden.
Om halsontet håller i sig och jag inte kan springa på söndag så är det inte så mycket att göra åt det. Inte lönt att oroa sig för det redan nu. Det blir som det blir. Det finns ju fler höjdpunkter än Lidingömilen den här helgen, även om allt blir lite jobbigare när man är mossig i hjärnan...
Nåja, jag tar mig till Lidingö idag och hämtar ut nummerlappen, men skippar den planerade 10 km-promenaden för att kolla banan och strosar istället på stan i eftermiddag i väntan på att resten av gängen anländer storstaden.
Om halsontet håller i sig och jag inte kan springa på söndag så är det inte så mycket att göra åt det. Inte lönt att oroa sig för det redan nu. Det blir som det blir. Det finns ju fler höjdpunkter än Lidingömilen den här helgen, även om allt blir lite jobbigare när man är mossig i hjärnan...
torsdag 24 september 2009
Who is the Biggest Loser? (v 7)
Jag och Ofelia har bestämt oss för att hänga på Who is the Biggest Loser? 2.0-utmaningen från Sara och Karin. Who is the Biggest Loser pågår 18 veckor och målet är att gå ner 10 kg på dessa 18 veckor (för min del totalt 13 kg då jag redan tjuvstartat lite tidigare). Resultatet redovisas på torsdagar.
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
15 jun -0,8 kg
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
Vecka 6 (17 sep) +0,4 kg (totalt -5,6 kg)
Vecka 7 (24 sep) +1,0 kg (totalt -4,6 kg)
Ännu en dålig vecka. Och jag har säkert gjort mig förtjänt av dagens resultat. Det är nåt lurt på gång i kroppen igen, det känns inte alls hundra... Kanske chockade jag kroppen med helgens joggande. Det fick bära eller brista. Det kan hända att det brast...
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
Eftersom jag hade smygstartat en formcheck tidigare i sommar och lyckats gå ner några kilo i början på sommaren (fast också gått upp några igen under mitten av sommaren) så har jag valt att ändra mitt totala mål efter dessa 18 biggest loser-veckor till 13 kg, varav 10 kg ska bort under denna period. Total viktminskning som anges är alltså beräknat på startvikt 1 jun.
Exakt startvikt för biggest loser-utmaningen är lite oklar, men uppskattningsvis nånstans på ca -1 eller -2 kg.
15 jun -0,8 kg
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
Vecka 6 (17 sep) +0,4 kg (totalt -5,6 kg)
Vecka 7 (24 sep) +1,0 kg (totalt -4,6 kg)
Ännu en dålig vecka. Och jag har säkert gjort mig förtjänt av dagens resultat. Det är nåt lurt på gång i kroppen igen, det känns inte alls hundra... Kanske chockade jag kroppen med helgens joggande. Det fick bära eller brista. Det kan hända att det brast...
onsdag 23 september 2009
Vilar mig i form
Det blev ingen joggning idag som planerat. Varken 10 km eller 5 km. Vaden har ont och jag känner mig inte riktigt hundra. Jag satsar på att vila mig i form istället...
Imorgon eftermiddag bär det av norrut mot Stockholm för en riktigt trevlig helg med "Öviks-brudarna". God mat, gott sällskap, hotellfrukost, shopping, hockey och Lidingö-milen står på schemat! :)
Imorgon eftermiddag bär det av norrut mot Stockholm för en riktigt trevlig helg med "Öviks-brudarna". God mat, gott sällskap, hotellfrukost, shopping, hockey och Lidingö-milen står på schemat! :)
Att jobba eller inte jobba
Det är frågan.
Det är nog en stor anledning till att jag har haft svårt att koncentrera mig och fokusera hundra procent på pluggandet. Sen jag började skolan har jag blivit uppringd från tre olika företag, som jag sökt jobb hos tidigare i sommar, och nu varit på intervju hos alla tre. Det har tagit en del fokus från skolan, dels genom att förbereda sig för intervjuerna och läsa på om företagen och dels genom alla tankar och funderingar detta skapar...
Vill jag jobba? Vill jag plugga? Är detta jobb något för mig? Eller detta? Eller kanske det första? Vad gör jag om jag får ett ja från ett jobb? Är jag beredd att hoppa av skolan då? Är jobbet så intressant? Eller är det mer taktiskt klokt att läsa klart terminen? Är det rätt för mig? Men om jag får en hyfsad lön? Vilken lön ska jag ha som minimikrav för att det ska vara lönt att avbryta skolan och börja jobba istället? Orkar jag läsa denna boken och lägga denna energin på det här skolarbetet om det skulle vara så att jag hoppar av snart? Törs jag tacka nej om jag skulle bli erbjuden ett jobb? Vad vill jag? Vad fan vill jag?
I förmiddags blev jag dessutom uppringd av ett bemannings-/konsultföretag som "hade blivit tipsade om att jag jobbat inom hotellbranschen och nu var jobbsökande i Öviks-trakten". Jag sa som det var, att visst jag har en viss erfarenhet från hotellbranschen men att det kanske inte är min specialitet, däremot har jag bra erfarenhet från andra delar av turism-/resebranschen. Och dessutom så har jag flyttat ifrån Övik och befinner mig numera i Malmö. Fast det gjorde tydligen inte så mycket, eftersom det här konsultföretaget har kontor i Malmö också. Så jag mailade in mitt CV som jag blev ombedd att göra...
Jag är grymt nyfiken på vem som lämnat in detta tips! (Dessutom är jag nyfiken på vad det är för vakans i Övik detta avser, det kom jag mig inte för att fråga...) Jag misstänker att det är någon som jag haft att göra med genom jobbet där uppe i Övik, men de bör ju alla veta att jag flyttat från Övik (eftersom de vet att jag inte längre jobbar)... hmm. Ännu en sak att fundera på! ;)
I eftermiddag har jag varit på en andra intervju på ett av de tre företagen (jag har aldrig varit på en "andra intervju" tidigare, så bara det var ju intressant i sig). Ett jobb som från början lät sådär halvintressant, men som framför allt efter dagens session verkar mer och mer intressant. Så nu är snart väntetiden över, snart vet jag om jag har något "problem" (läs: jobb att ta ställning till) eller om jag ska ställa in siktet på att fokusera på att lära mig projektledning!
Ett nej har jag inkasserat hitintills (från det minst intressanta jobbet), och två frågetecken kvarstår alltså... Det är ju tur att det är så roligt att vänta!
Det är nog en stor anledning till att jag har haft svårt att koncentrera mig och fokusera hundra procent på pluggandet. Sen jag började skolan har jag blivit uppringd från tre olika företag, som jag sökt jobb hos tidigare i sommar, och nu varit på intervju hos alla tre. Det har tagit en del fokus från skolan, dels genom att förbereda sig för intervjuerna och läsa på om företagen och dels genom alla tankar och funderingar detta skapar...
Vill jag jobba? Vill jag plugga? Är detta jobb något för mig? Eller detta? Eller kanske det första? Vad gör jag om jag får ett ja från ett jobb? Är jag beredd att hoppa av skolan då? Är jobbet så intressant? Eller är det mer taktiskt klokt att läsa klart terminen? Är det rätt för mig? Men om jag får en hyfsad lön? Vilken lön ska jag ha som minimikrav för att det ska vara lönt att avbryta skolan och börja jobba istället? Orkar jag läsa denna boken och lägga denna energin på det här skolarbetet om det skulle vara så att jag hoppar av snart? Törs jag tacka nej om jag skulle bli erbjuden ett jobb? Vad vill jag? Vad fan vill jag?
I förmiddags blev jag dessutom uppringd av ett bemannings-/konsultföretag som "hade blivit tipsade om att jag jobbat inom hotellbranschen och nu var jobbsökande i Öviks-trakten". Jag sa som det var, att visst jag har en viss erfarenhet från hotellbranschen men att det kanske inte är min specialitet, däremot har jag bra erfarenhet från andra delar av turism-/resebranschen. Och dessutom så har jag flyttat ifrån Övik och befinner mig numera i Malmö. Fast det gjorde tydligen inte så mycket, eftersom det här konsultföretaget har kontor i Malmö också. Så jag mailade in mitt CV som jag blev ombedd att göra...
Jag är grymt nyfiken på vem som lämnat in detta tips! (Dessutom är jag nyfiken på vad det är för vakans i Övik detta avser, det kom jag mig inte för att fråga...) Jag misstänker att det är någon som jag haft att göra med genom jobbet där uppe i Övik, men de bör ju alla veta att jag flyttat från Övik (eftersom de vet att jag inte längre jobbar)... hmm. Ännu en sak att fundera på! ;)
I eftermiddag har jag varit på en andra intervju på ett av de tre företagen (jag har aldrig varit på en "andra intervju" tidigare, så bara det var ju intressant i sig). Ett jobb som från början lät sådär halvintressant, men som framför allt efter dagens session verkar mer och mer intressant. Så nu är snart väntetiden över, snart vet jag om jag har något "problem" (läs: jobb att ta ställning till) eller om jag ska ställa in siktet på att fokusera på att lära mig projektledning!
Ett nej har jag inkasserat hitintills (från det minst intressanta jobbet), och två frågetecken kvarstår alltså... Det är ju tur att det är så roligt att vänta!
Har vi tur får vi se Foppa spela på lördag
Enligt den tillförlitliga källan Aftonblaskan är Foppa tillbaka på isen - redan imorgon! Och om vi, som ska till Stockholm i helgen, har tur kanske han spelar även på lördag. :)
Update: Även modohockey.se säger samma sak, känns lite mer tillförlitligt...
En månad som skåning - hur känns det?!
Nu har jag varit skåning på heltid en dryg månad. Men frågan är om jag har funnit mig till rätta?
Svaret är nog tveksamt. Jag har ingen stad/ort/plats som är "hemma" och inte heller nåt boende som är "hemma". Men jag jobbar på saken. Jag har bestämt mig för att ge Malmö en chans, då det är den stad här nere i södern som jag har mest anknytning till - trots att jag har en känsla av att stan är för stor för mig... Men det vet man inte förrän man testat!
Livet känns fortfarande lite smått förvirrande och jag har nu turnerat runt som inneboende och bott i min kappsäck i snart två månader. Det är ingen optimal situation för att "komma till ro", men jag är tacksam för att få låna tak över huvudet och inte ha något jättepanik att hitta mitt eget bo, vilket inte är så lätt i dessa bostadsbristtider... ;)
När jag tänker "hemma" tänker jag fortfarande Övik. Och kommer nog att göra så ett bra tag framöver. Jag saknar både stan och människorna. Även om jag i Övik inte har särskilt många nära vänner, så har jag ändå ett par stycken som jag "klickar" väldigt bra med. Som är på. (you know) Vi pratar kvalitet, inte kvantitet. I miss you!
Kanske blir det också Övik som blir mitt hemma igen framöver, vem vet, men det får vi inte veta förrän jag provat på Skånelandet på riktigt ett längre tag. Det är bara något jag måste göra, i min strävan efter att bli "... i framtiden tillfreds" som Emliscious så fint skriver.
Pluggandet då? Hur går det? I ärlighetens namn sådär. Jag har inte riktigt kommit in i studietekniken och självdisciplinen man behöver för att hinna (läs: ta sig tid) att plugga och läsa allt det man behöver. Just nu känns det som jag har en stor tröskel framför mig att komma över. Men kanske rullar det på lite lättare efter den...
Om jag ångrar mig? Inte alls. Man ångrar bara det man inte gör... ;)
Svaret är nog tveksamt. Jag har ingen stad/ort/plats som är "hemma" och inte heller nåt boende som är "hemma". Men jag jobbar på saken. Jag har bestämt mig för att ge Malmö en chans, då det är den stad här nere i södern som jag har mest anknytning till - trots att jag har en känsla av att stan är för stor för mig... Men det vet man inte förrän man testat!
Livet känns fortfarande lite smått förvirrande och jag har nu turnerat runt som inneboende och bott i min kappsäck i snart två månader. Det är ingen optimal situation för att "komma till ro", men jag är tacksam för att få låna tak över huvudet och inte ha något jättepanik att hitta mitt eget bo, vilket inte är så lätt i dessa bostadsbristtider... ;)
När jag tänker "hemma" tänker jag fortfarande Övik. Och kommer nog att göra så ett bra tag framöver. Jag saknar både stan och människorna. Även om jag i Övik inte har särskilt många nära vänner, så har jag ändå ett par stycken som jag "klickar" väldigt bra med. Som är på. (you know) Vi pratar kvalitet, inte kvantitet. I miss you!
Kanske blir det också Övik som blir mitt hemma igen framöver, vem vet, men det får vi inte veta förrän jag provat på Skånelandet på riktigt ett längre tag. Det är bara något jag måste göra, i min strävan efter att bli "... i framtiden tillfreds" som Emliscious så fint skriver.
Pluggandet då? Hur går det? I ärlighetens namn sådär. Jag har inte riktigt kommit in i studietekniken och självdisciplinen man behöver för att hinna (läs: ta sig tid) att plugga och läsa allt det man behöver. Just nu känns det som jag har en stor tröskel framför mig att komma över. Men kanske rullar det på lite lättare efter den...
Om jag ångrar mig? Inte alls. Man ångrar bara det man inte gör... ;)
måndag 21 september 2009
Döda ben efter 10 km...
Idag var det premiär för milen. Det blev för första gången två varv runt 5 km-slingan. Första varvet gick hyfsat bra, men benen var inte helt pigga. Andra varvet fick jag verkligen kämpa mig genom. Det var tungt, tungt, tungt. Helt sjukt tungt faktiskt... Dessutom fick jag ont i tårna och en blåsa på foten = allmänt kinkig... Slitigt, kämpigt, ont.
Planen var att även andra varvet bara gå-pausa två gånger, men det var inte genomförbart. Jag sprang (ja, ni vet ju hur jag definierar "springa"...) på enligt planerna fram till 2,5 km-markeringen, men sen gick det bara inte. Sista biten blev småhaltande, både bildligt och bokstavligt... Och det kändes som en evighet innan jag kom till målet. Och det vittnar också tiden om; 1 h 40 min!
Det hade nog gått snabbare att krypa runt...
Men jag kan förstå mina ben. På tre dagar har jag nu 26 kilometer i benen - det har definitivt aldrig hänt tidigare i benens 28-åriga liv. Visserligen har jag nu tagit mig runt 10 km (nästan) joggandes, men jag har verkligen ingen bra känsla i kroppen inför milen på söndag...
Imorgon blir det vila för benen, och på onsdag är det dags igen (och sen blev det flera dagars välförtjänst vila för stackars benen). Men beroende på hur benen känns kanske det bara blir 5 km då (istället för planerade 10 km) - jag tror det är viktigare att ha med sig en skön känsla inför helgen än fler mördande kilometer...
Planen var att även andra varvet bara gå-pausa två gånger, men det var inte genomförbart. Jag sprang (ja, ni vet ju hur jag definierar "springa"...) på enligt planerna fram till 2,5 km-markeringen, men sen gick det bara inte. Sista biten blev småhaltande, både bildligt och bokstavligt... Och det kändes som en evighet innan jag kom till målet. Och det vittnar också tiden om; 1 h 40 min!
Det hade nog gått snabbare att krypa runt...
Men jag kan förstå mina ben. På tre dagar har jag nu 26 kilometer i benen - det har definitivt aldrig hänt tidigare i benens 28-åriga liv. Visserligen har jag nu tagit mig runt 10 km (nästan) joggandes, men jag har verkligen ingen bra känsla i kroppen inför milen på söndag...
Imorgon blir det vila för benen, och på onsdag är det dags igen (och sen blev det flera dagars välförtjänst vila för stackars benen). Men beroende på hur benen känns kanske det bara blir 5 km då (istället för planerade 10 km) - jag tror det är viktigare att ha med sig en skön känsla inför helgen än fler mördande kilometer...
söndag 20 september 2009
7 km med tunga, tunga ben
Det kanske hade varit smartare att vila benen idag och satsa på att knäcka milen med lite piggare ben i morgon när jag är tillbaka i Malmö. Men det är inte alltid man är så smart, det gäller ju att smida medans järnet är varmt!
7 km tog jag mig i alla fall runt idag, med tunga tunga ben. Det blev fyra gå-pauser, men om benen hade fått bestämma hade det blivit många många fler....
Planen för veckan är följande:
Måndag - 10 km
Tisdag - vila
Onsdag - 10 km
Torsdag - vila, resa till Stockholm
Fredag - ev promenad Lidingö-milen om det går, annars vila
Lördag - vila, hockey DIF-Modo
Söndag - Lidingö-milen
7 km tog jag mig i alla fall runt idag, med tunga tunga ben. Det blev fyra gå-pauser, men om benen hade fått bestämma hade det blivit många många fler....
Planen för veckan är följande:
Måndag - 10 km
Tisdag - vila
Onsdag - 10 km
Torsdag - vila, resa till Stockholm
Fredag - ev promenad Lidingö-milen om det går, annars vila
Lördag - vila, hockey DIF-Modo
Söndag - Lidingö-milen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)