Ibland känner man sig lite vissen

Lördagen fortlöpte ganska smärtfritt; presentkortet blev pimpat och festen ganska trevlig. Jag ogillar den här typen av tillställningar, där det bara är massa folk man inte känner och ingen man känner sig trygg med. Speciellt då man är inne i en period då man tvivlar på sig själv. Man känner sig hyfsat tråkig när man blir bjuden till en fest, och helst av allt bara vill hitta på en tillräckligt bra ursäkt för att slippa gå dit.
Men till mitt försvar (?) ska sägas att jag aldrig hittar någon tillräckligt bra ursäkt, och således alltså i princip alltid dyker upp. Fast att det är ångestfyllt. Not my cup of tea. Kalla det vad ni vill...

Förtydligas bör att det här inte har något att göra med den som bjuder in, jag vill ju jättegärna komma för denna någons skull, men ångesten kommer likväl som ett brev på posten. Det sägs ju att övning ger färdighet, så rätt som det är kanske man tom kan tycka att det är lite kul.

Väl på festen känner jag mig bara bortkommen och tråkig, och det där med att mingla... det behöver jag nog inte ens nämna att det inte är min grej. Och, som med så mycket annat, ju mer man funderar desto värre blir det. Kanske är det alkoholen som saknas? Om jag bara druckit en flaska vin, eller två, som alla andra - då kanske jag också skulle känt mig som om jag vore med i matchen?
Kanske många av de andra också skulle känt sig lite bortkomna om det bara serverades Loka i glasen?

Nåja, jag höll ut. Det var bra.

Söndagen flöt på som ett i ett töcken. Vaknade tidigt och tog mig i kragen och plockade fram symaskinen - gardinerna blev uppsydda och överkastet har numera också rätt storlek. Äntligen! Resten av dagen ägnades åt att springa till tvättstugan stup i kvarten samt att julfixa lite i lägenheten. Jag fick ganska mycket gjort, men ska inte säga att jag var pigg och alert som jag hade hoppats på. Jag satte mig bara aldrig ner och funderade på att jag egentligen inte orkade...

Hann också med en sväng på en julmarknad, en väldigt snabb sväng. Efter 10 min hade jag gått ett varv och vände hemåt igen. Inte för att det egentligen var någon tråkig marknad, men mer för att det var tråkigt att gå där ensam. Men jag gick iaf dit, det var bra. Kom ut, fick lite frisk luft och fick njuta av snön.

När det var dags att gå och lägga sig och jag ropade på Fritzen, insåg jag att det var det första ord jag sagt under hela dagen. När man går en hel dag utan att säga ett enda ord till någon, då känner man sig lite vissen. Sådär som en blomma som inte fått vatten på länge; utan näring och kärlek.