Varför är jag inte förvånad?

En av mina kollegor gifte sig i hemlighet för någon månad sen, och ska nu ikväll ha fest för att fira detta. Alla vi på jobbet är bjudna, och vi tänkte lägga ihop till en present. Detta började vi prata om för några veckor sen, och vi har väl pratat lite löst om det fram och tillbaka att vi skulle försöka hitta på nåt bra. Jag har medvetet legat lågt, både pga att jag har haft mycket att göra och för att det alltid är jag som tar tag i sånt här - kan inte de andra också tänka själva nån gång?

I alla fall... i torsdags kom de andra visst på att vi inte hade fixat nåt än. "Petra har du fixat nån present?" Ehh nej, skulle jag göra det? "Du hade ju nån idé, har du kollat upp det?"
Inte helt överraskande slutade det med att jag fick komma på vad vi skulle ge bort, springa och köpa presentkort på detta och ligga ute på 1200 kr.

Igår när jag kom till jobbet hade jag alltså med mig ett presentkort och ett guldfärgat kuvert som man förslagsvis skulle kunna lägga presentkortet i, som jag helt sonika gav till de andra två inblandade. "Så, nu har jag fixat presentkortet här, kan ni fixa kringarrangemanget?" (häromdagen pratade de nämligen om hur vi skulle kunna slå in presentkortet med en massa giveaways och karameller och grejer)
Hela dagen igår (den nygifta var ledig igår så vi kunde prata för öppen ridå) hörde jag hur de pratade fram och tillbaka om det här f****nnade (rent ut sagt) presentkortet, gick omkring med det i det guldfärgade kuvertet och velade, letade efter en låda man skulle kunna slå in det i, frågade mig om "vi ska skriva vilka det är ifrån", "om vi ska skriva ett kort" osv. Och jag sa precis som det var, jag lämnade över ansvaret till er, så gör vad ni vill jag litar på er. Hur svårt kan det va?

När jag gick hem igår (tidigare än de andra två) såg jag att presentkortet i sitt guldiga kuvert hamnat på mitt skrivbord. Men ingen hade sagt nåt, så jag sa inget heller. Och jag kan säga såhär, att jag är inte ett dugg förvånad att det när jag kom till jobbet imorse fortfarande låg kvar på mitt skrivbord. Ingen hälsning, inget kort, ingenting. Det de lyckades åstadkomma under hela gårdagen var alltså att lägga ner presentkortet i kuvertet. Punkt. Och vips så hade tydligen ansvaret hamnat på mig igen.
Om jag nu inte skulle se att det ligger på mitt skrivbord, inte fatta att jag måste köpa ett kort och skriva grattis på, eller fatta att jag måste ta det med mig hem för att kunna ge bort det ikväll... Hade presentkortet bara legat kvar på mitt bord då? Högst troligt.

Inte för det spelar nån större roll, det är ju ingen jätteuppoffring för mig att göra detta. Men uppenbarligen tas det väldigt mycket för givet. Och det är trist.

Behöver jag nämna att ingen funderat på hur vi ska ta oss till festen ikväll och om vi ska anlända i samlad trupp eller dyl? Jag har bestämt mig för att inte ta tag i det iaf, jag tror faktiskt inte att världen går under bara för att jag bestämmer mig för att ligga lågt och inte hålla i trådarna för en gångs skull. (att jag sen blir stressad av att inte ha koll på läget är en annan sak, jag hade gärna velat ha allt klart en vecka i förväg, men jag måste öva...)