måndag 1 juni 2009

Första dagen på resten av mitt liv?

Solen skiner, det är måndag, ny månad.
Är det dags för ännu en av alla mina "nystarter"?
Eller är det dags att sjösätta "mitt nya liv", en gång för alla?

Det är redan ett faktum att det kommer ske många stora förändringar i mitt liv inom den närmsta framtiden. Jag väljer att se alltihop som en nystart. Om jag inte vill må som jag gjort det senaste halvåret/året (det vill jag inte), så får jag vara så god och göra något åt det.

Gilla läget - eller gör något åt det!

Jag gillar inte läget. Jag ogillar läget. Då måste jag göra något åt det. Jag kommer flytta drygt 100 mil söderut, "tillbaka hem". Till en oviss framtid, utan varken eget boende eller sysselsättning. Eller för den delen inkomst. Jag kan hålla med alla som tycker det är osmart att säga upp sig från ett fast jobb med (för att vara inom branschen) god inkomst och många utmaningar och där man får "hålla många bollar i luften". I dessa tider.

Men vet ni, jag skiter i alla de där bollarna i luften. Jag är så less på att ägna hela mitt liv åt att hålla de där jäkla bollarna i luften. Jag vill faktiskt kunna slappna av någon gång utan att behöva oroa mig för att bollarna ramlar ner i huvudet på mig. Jag har låtit jobbet ta över mitt liv, och jag har definitivt försummat mig själv. Det tjänar inget till att ångra det som varit, eller bli arg eller irriterad på vare sig mig själv eller jobbet.

Jag har bara mig själv att skylla. Det är jag som har låtit jobbet komma in under skinnet på mig. Det är jag som kan göra något åt det. Men nej, jag ångrar mig inte. Jobbet har gett mig väldigt många nya erfarenheter som jag definitivt kommer ha nytta av framöver. Men livet har också gett mig en och annan erfarenhet.
Som att min egen tillfredsställelse är viktigare än både jobb och pengar.

Jag tycker Emliscious säger det så bra: "... och i framtiden tillfreds." Det är väl den bästa målsättningen man kan ha med livet?

Trots att jag är en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna, så ser jag ändå fram emot den här ovissheten. Jag är inställd på "det värsta"; att jag under en (ev längre) tid är arbetslös, utan ersättning/inkomst och bor i kappsäck hemma hos någon familjemedlem. Därifrån kan det bara bli bättre, eller hur?
Jag ser fram emot att låta bollarna landa på marken. Låta stressen rinna av mig. Känna närheten av min familj och gamla vänner. Bara vara jag.

Den jag faktiskt är.

9 kommentarer:

Em Löfgren sa...

eller hur! gilla läget eller gör nåt åt det! Its a free world- so you can do whatevere you want! =)

Charlotte sa...

Jag tycker det är bra och väldigt modigt! Kommer att tänka på något lamt ordspråk i stil med "work to live, not live to work" :P
Naturligtvis är det bra att ha ett jobb, men det är absolut inte det viktigaste.
Jag hoppas att flytten går bra och att du får "tid att vara dig själv" (hehe, fast det skulle ju varit i norrland, darnit :P ) :)

Linda sa...

Jag känner såväl igen mig då jag själv genomgick för 6 år sedan samma resa du har framför dig. Sa upp mig,, tog mitt pick och pack och flytade tillbaka ner till stockholm från östersund utan att ha fast boende, jobb etc Men det gick bra!!!Det kommer de göra för dig med och du.....välkommen med på iform-tåget;O) Kram

Otilia sa...

Jag gjorde nästan detsamma för 1,5 år sedan. Jag hade iofs både jobb och bostad, men förrutom min sambo så kände jag ingen alls!
Ibland längtar jag tllbaka till mitt gamla liv..vänner mm...Men en sak är säker - att bryta upp, starta nytt är otrooligt utvecklande och vem vet - en dag kanske jag flyttar tillbaka igen - men gör jag det så återvänder jag med mkt mera erfarenhet, öppnat nya mentala dörrar. Hade jag varit kvar där jag var så hade jag förmodligen levt ungef. på samma sätt nu som då. Förändring är ett perfekt sätt att utvecklas på!! Go strong Girl! :-)

Prralin sa...

Emliscious - Du är så klok, men det visste jag ju redan... :)

Chavel - Sant, du är också klok. ;) Haha jag får väl ta mig en Norrlands Guld där nere i Skåne och längta tillbaka...

Linda - Tack för peppningen, alltid skönt att höra andra som lyckats med sina uppbrott. Så nog ska det bli folk av mig också nån gång!

Otilia - Tack för att du säger så, det är nämligen precis så jag känner nu. Jag måste göra något åt sitautionen, och om det sen visar sig vara rätt eller inte får framtiden utvisa. Men just nu känns det rätt med en förändring iaf. Vad glad jag är att du är tillbaka i bloggvärlden! :)

mamma sa...

dottern min du gör helt rätt, jag har själv bytt liv (egentligen utan att jag själv fått välja), o jag tycker iaf det går hyfsat trots att jag inte har fast jobb, vi längtar efter att få träffa dej lite mer och ska ta väl hand om dej här nere i Skåne, nu idag har de börjat riva på loftet där vi kan inhysa dej sen när det åter bli beboeligt, kram

Anonym sa...

Det är helt rätt! Man ska inte lyssna på alla människor som pratar om hur bra det är att vara där man är och hur svårt allt kan vara. Då kommer man aldrig dit man vill och då fastnar man någonstans där man inte trivs och/eller med någonting man inte vill arbeta med. Heja dig!

Maria sa...

Man behöver göra det där för sig själv ibland, och ingen annan behöver förstå. Så länge du känner att det är rätt är det rätt! :)

Nenny sa...

Jag tycket du gjorde rätt som sa upp dig! Du verkade inte må så bra. Livet är värt mer än så. Att sitta och må dåligt på jobbet 1/3 av dagen är ju inget man ska hålla på med!
Nej blicka framåt och håll huvudet högt. Det ordnar sig. Det ordnar sig alltid!
Ta dig tid att varva ner och känn efter vad du mår bra av!

:)

Kram