Rollercoaster

Den här dagen har verkligen åkt berg-o-dal-bana... Vaknade väl inte direkt som en sol, men hade iaf sovit som en stock inatt ända till klockan ringde...

I förmiddags kom jag på en kollega med att vara en riktig falsk jävel för att säga precis vad jag tycker. Ena dagen (igår) sitter vi o pratar o verkar helt överens när jag säger att en förutsättning för att jag ska ta på mig chefsjobbet är att vi är raka mot varandra. Jag påstår inte att jag kan jobbet eller är duktig på det som det kommer att innebära, men jag kan tänka mig att prova för det verkar va det som är bäst för byrån just nu, jag känner att jag egentligen gör det lika mycket om inte mer för byrån o mina kollegers (som absolut inte vill, o vi hittar ju uppenbarligen ingen utifrån...) skull som för min egen, om nu alla tycker det... (jaaa det tycker de ju då)
Och eftersom jag inte påstått att jag kan nåt så vill jag förstås ha all feedback jag kan få, om jag säger eller gör nåt konstigt så vill jag veta det för att kunna bli bättre... Vi är en så pass liten byrå så vi måste kunna vara raka om det ska funka. Jaaaa men det är ju självklart o bla bla o dravel dravel...

Men icke då... Åhhh jag blev så arg så jag började skaka i kroppen, var tvungen att gå ut o gå en lång runda på lunchen för att lugna ner mig. Då kände jag att det inte var värt det, jag kanske är stark som yrkesperson (självförtroendet) och kan ta själva jobbet som en utmaning, men jag vet inte om jag är stabil nog (självkänslan) att bli den som det snackas om, bara för att det ska så va, chefen får ju ofta den rollen... Och jag kände inte alls för att jobba kvar på det där jävla stället överhuvudtaget, flytta hem till Skåne var det som gällde då... (vadå inte stabil nog? hm...)

Eftermiddagen kände jag bara en massa agg... o när personen i fråga (som inte konfronterats o inte visste vad jag tänkte) frågade mig nåt om chefstjänsten sa jag bara att jag inte visste om jag var redo för det, att jag är rädd att det ska bli som med A och D (tidigare chefer) att det blir en massa snack bakom ryggen, för även om vi kommer överens om att vi ska va raka mot varandra är jag inte säker på att det blir så...

Tack o lov fick jag ett snack med den vettiga delen av mina kollegor efter vi hade stängt idag, o då kändes det bättre. Vi är på samma våglängd o förstår båda var problemet sitter. Tyvärr är det väldigt känsligt med konfrontationer på en sån liten arbetsplats o dessutom fruntimmer... Skulle jag som ny (inte jobbat 20 år = inte ha nåt att säga till om) komma o tro att jag är chef o säga till om nåt, då är jag 100% säker på jag kommer få en isvägg runt mig.
Visst låter det som en otroligt lockande utmaning?