Idag har jag genomfört medarbetarsamtalen som jag fick dille på häromdan... Det var inget jätteseriöst och genomarbetat samtal, men jag fick iaf en möjlighet att sitta ner och prata med var och en en liten stund. Det gick ganska bra, och det känns som att vi alla förstår varandra och tycker att vi drar åt samma håll numera. Till skillnad från hur det var i våras då vi hade som jobbigast med kort om folk, ingen chef o ingen som visste vem som skulle göra vad egentligen...
En berättade att hon/han hatade sitt jobb i våras och nästan grät när hon/han skulle till jobbet, men nu tycker att det är roligt igen. Det märks stor skillnad på denna människa, men det var även kul att personen själv i fråga var medveten om utvecklingen (och hur detta smittar på omgivningen)!
En annan fick lite pekpinnar om saker som hon/han verkligen bör tänka på och bättra sig på. Hon/han höll själv med om det, men jag är ändå lite rädd att det går in genom ena örat och ungefär lika snabbt ut genom andra... Det här är en "chefssyssla" som jag inte gillar, men om det jag nu försökt framföra vid ett stillsamt samtal "inte går hem" så är det väl bara till att lära sig att peka med hela handen...
Och själv fick jag också bra feedback, jag måste ju utgå från att de menar vad de säger - och i så fall så har de stort förtroende för mig både som medmänniska och chef, och de tycker att jag gör ett jättebra jobb. Jag försöker ta till mig det, men det är inte helt lätt. Jag?
Dagen avslutades med en jobbmiddag på den underbart spännande restaurangen O'Learys. Ovan nämnda kollegor gillar nämligen inte julbord, så istället fick det bli en kväll med "vanlig mat", lite annat snack än jobb - och x antal öl för dem som så önskade.
Jag önskade inte så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar