Tisdagens utvecklingssamtal med chefen gick hyfsat. Vi pratade drygt 1,5 timme - och vi var väl ganska överens om det mesta. Punkten som jag fick mest bakläxa på var denna:
EMPATI - har inlevelseförmåga i andras situation och använder den i min pedagogik och i mitt beslutsfattande
Mitt problem är inte att jag saknar empati, utan att jag har för mycket av det, som min chef sa. Jag känner för mycket med mina medarbetare och vill inte lägga över en del av min stress på dem, vilket förstås får som konsekvens att jag själv blir ett stressat nervvrak. Jag måste också bli bättre på att "ta på mig chefshatten" och sätta ner foten. Delegera och se till att det blir gjort. Sätta krav och inte acceptera att deadlines ignoreras. Und so weiter...
Alltså, inga news. Och inga mirakelkurer. Jag bär på alla lösningar själv, och det är bara jag som kan ändra på situationen...
Hur svårt kan det va?
Jag kände mig lite för "mesig", jag sa inte ifrån vad jag egentligen kände. Men jag hade antagligen redan taggat ner för jullov, och alla mina inövade fraser i huvudet var som bortblåsta. Jag började förklara något men mina argument saknades... Nåja, jag ger det en chans till. Ska jag fortsätta måste jag träna på att vara chef. Om det är det jag vill vara... Både för min egen skull och för mina kollegors...
Tydligt ledarskap skapar hälsa, otydligt ledarskap skapar ohälsa...
Andra bloggar om utvecklingssamtal, ledarskap, chefsskap, empati, stress
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar