Idag, drygt två veckor efter att jag sa upp mig, ringde faktiskt chefen upp mig. (Vi var på samma möte i Göteborg i måndags, men hon sa inget annat än "hej" till mig)
Jag hade nästan tappat hoppet. Och framför allt respekten.
Men idag var allt guld och gröna skogar och vi var best buddies iaf. Hon meddelade min nya lön (anledningen till att hon "var tvungen" att ringa mig), och bla bla bla de allra flesta cheferna får bara minimihöjningen (men alla säljare får större höjning, alltså enligt hela potten - undrar om det är lättare att vara chef än säljare i lågkonjan?), men eftersom du varit sååå duktig så kommer du få mer, mer än det dubbla. Och du ska veta att det bara är ett par chefer till som har fått mer än minimihöjningen så du ska verkligen ta åt dig, du har gjort ett jättebra jobb och jag är så glad över dig.
Det finns två sätt att välja att reagera på detta:
1. Bullshit. Som om jag skulle vara bättre än alla andra chefer. Jag är inte dummare än att jag fattar att de räknat på att de inte behöver betala dessa extra hundralappar till mig mer än två månader innan jag slutar...
2. Tack, jag tar åt mig av berömmet och känner mig som en duktig chef.
Hur jag känner?
Jag väljer att tänka alternativ 2 (fast jag vet att alternativ 1 är mer sanningsenligt).
PS. Helg om en kvart! (förutom fyra timmars jobb imorgon då...)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ta åt dej av berömmet jag tror faktiskt att hon menade det, kram
Mamma - Jo hon menade säkert det hon sa, men jag tror att det där med lönehöjningen var en "förskönad sanning".
Skicka en kommentar