Chokladdoppad kola med pepparmint

Okej, nu ska jag dela med mig av de bästa recepten från i måndagens julgodisbak. Jag börjar med storfavoriten från förra året - chokladdoppad kola med pepparmint. Jag gillar dem skarpt eftersom de blir både snygga och goda. De är dock lite kluriga att göra eftersom det är flera moment, och kolan gärna blir lite kladdig och det händer att det kommer en och annan svordom ur munnen när man ska skära loss kolan och doppa den i choklad, utan att kladda ner hela huset. Ett par extra händer (och kanske en extra dos tålamod) rekommenderas, och om man bara är två som hjälps åt så går det bra. Och det är värt besväret!

Ingredienser

2 dl vispgrädde

2 dl strösocker
2 dl ljus sirap
100 gram smör
4 msk kakao
några droppar pepparmyntolja
200 gram mörk choklad (för att doppa kolorna i, ev kan det behövas lite mer)
ca 10 polkagrisar, krossade

Gör så här
Förbered en mindre långpanna (om formen är för stor så flyter kolan ut och blir tunn, därför rekommenderas en något mindre form än en långpanna), lägg i bakplåtspappret i botten så att det går upp lite på kanterna (olja eventuellt). Krossa polkagrisarna till ett fint pulver i en mortel.

Blanda grädde, socker, sirap, smör och kakao i en kastrull. Sätt plattan på medelvärme. Rör om med en träsked tills du har en jämn smet. När det börjar koka, sänk värmen ett steg och koka tills smeten är 120 grader eller koka i ca 10 minuter och gör sedan ett kulprov. Rör om då och då. Droppa pepparmyntolja i den färdiga kolasmeten och rör om.

Häll försiktigt kolasmeten i långpannan. Låt kolan stå och svalna en stund innan du ställer in den i kylskåpet, enligt receptet står det att den ska stå i kylskåpet "minst en halvtimme, gärna över natten". Jag tycker att spannet mellan en halvtimme till över natten är rätt stort... Vi hade den på en kall balkong i ett par timmar, men den var ändå ganska seg och svår att få av från bakplåtspappret när vi skulle försöka skära och dela den. Mitt tips är en stund i frysen alternativt att prova att olja bakplåtspappret så den lossnar lättare.
Skär kolasmeten i fyrkanter som är 2 x 2 centimeter stora.

Smält chokladen i vattenbad (eller i mikron, jag vet jag kör fulvarianten). Låt chokladen svalna (annars smälter kolan i chokladen, been there done that!). Vänd sedan kolabitarna i den smälta chokladen med en gaffel. Lägg upp dem på bakplåtspapper (eller ett galler enligt receptet, låter väldigt kladdigt om du frågar mig).
Strö lite polkagriskross över kolabitarna innan chokladen stelnat. Låt kolorna stelna helt och förvara sedan i burk med bakplåtspapper emellan. Förvara i kylskåp.

Kusinfirman har gjort det igen

I måndags kväll träffades jag och kusinen hemma hos mormor för att göra årets julgodis. Så här såg det ut innan vi började, idel nyttigheter (man kan nästan tro att apelsinen hamnat alldeles fel)...

... och en hel massa timmar senare såg det ut så här på balkongen. Det blev några klassiker (ischoklad med mörk resp ljus choklad), några favoriter från förra året (chokladdoppad mintkola och mariannetryffel) och några nya saker som lät spännande (tryffel med apelsin och havssalt, lakritsknäck och trillingnöt).

Allt är inte provsmakat, men det såg i alla fall gott ut. Och kommer förhoppningsvis göra succé på gottebordet på julafton. Recept kommer!

Med chokladkladdiga tryffelrullarhänder kan man också krigsmåla sig själv.

Eller sin omgivning.

Lucka 14 - Sånt man gör när man är sjuk

Idag har jag varit hemma från jobbet. Förkylningen vill inte riktigt bryta ut, men jag känner hur det kittlar i halsen, huvudet är tungt och kroppen öm. En sån här dag har jag roat mig med att spendera hela dagen iklädd morgonrocken, ömsom under täcket i sängen, ömsom under filten i soffan.

Jag har SvtPlay:at och Tv4Play:at tills ögonen blivit fyrkantiga. Jag har sett ikapp mig på Julkalendern, några avsnitt av Sommarpratarna, Arga Snickaren, Vinterstudion-reportage, några avsnitt av Leilas jul som jag missat och alla fyra avsnitt av Pernillas jul. Och spelat lite Wordfeud. Men det är nästan lite överkurs, då måste man tänka och det är allt lite jobbigt. Nu blir det nog lite mer tv-tittande och sen tidigt i säng. Jag planerar att vila mig i form.

Lucka 13 - Lucia

Luciadagen började med att jag vaknade upp med en kittlande hals och en seg kropp (segare än vanligt faktiskt). Men jag tog mig till jobbet, och väl där så bokades mina inbokade möten av så det slutade med att jag inte hade så mycket att göra. Halsen fortsatte kittlas och det började göra lite ont i öronen, så jag ringde och avbokade eftermiddagens massagetid. När även eftermiddagsmötet bokades av och hjärnan började kännas mer och mer som tapetklister så tog jag och stämplade ut och cyklade hem i ösregnet och la mig på soffan.

Efter några timmars vilande så tog jag bilen och hämtade upp mormor och så mötte vi upp med morbror och hans svärföräldrar i kyrkan för att se och lyssna på kusinen som lussade i kyrkan. Väldigt mysigt och stämningsfullt. Att på något sätt fira Lucia hör julen till, när jag var liten lussade jag väl själv mer eller mindre frivilligt och sen var det några år då jag tror att vi "uppträdde" och spelade med Musikskolan på Luciakonsert i kyrkan - men allra bäst är Lucia från åhörarbänken i kyrkan. När man bara får sitta och mysa, och det försöker jag göra varje år.

Lucka 12 - Det här gör mig glad

Jag blir glad av att möta leenden. Mest av allt blir jag glad av leende ögon, när leendet liksom smittat av sig på ögonen och man ser hur det gnistrar. Är på riktigt, utstrålar välvilja. I like it.

Glöggtilltugg: Julkryddade nötter

Till lördagens glöggmys provade jag att göra en variant av kanderade nötter, kryddade med kanel och ingefära för god julsmak. Jag använde mig av cashewnötter och mandlar, men man kan självklart ta vilka nötter man vill. Det blev en ganska rejäl omgång, så förhoppningsvis räcker det hela julen. Väldigt enkelt att göra!

Julkryddade nötter och mandlar 

4 dl cashewnötter
4 dl mandlar
1,5 dl strösocker
1 tsk salt
1 msk kanel
0,5 tsk ingefära
1 äggvita
1 msk vatten

Häll nötter och mandlar i en bunke. Tillsätt socker, salt och kryddor. Rör om ordenligt. Vispa ihop äggvita och vatten i en kopp och häll över detta i bunken. Blanda ordentligt så att alla mandlar och nötter täcks av den blöta röran. Häll upp blandningen på en bakplåtsklädd plåt och bred ut ordentligt. Grädda i 140 grader i ca 35 minuter. Låt mandlarna och nötterna svalna på bakplåtspappret och bryt dem sedan i mindre bitar (de hade klistrat ihop ganska bra, så detta momentet var lite klurigt). Förvara i en lufttät burk.

Lucka 11 - Det här är jag rädd för

Jag är rädd för mycket. Jag är rädd för ormar och fästingar, för att gå till tandläkaren och för att flyga. Jag är rädd  för nedförsbackar, höjder och fart - helt enkelt för allt som kan tänkas läskigt.

Jag rädd för döden. För att bli sjuk, för att må dåligt, för att liksom bara vänta och för att dö. Vad händer? Hur känns det? Och vad är det för mening med att leva ett helt liv när det ändå slutar med att man dör? Det där är tankar som malde mycket i mitt huvud när jag var tonåring, och som har kommit tillbaka i samband med min "lilla kris" under förra året. Jag hoppas jag hittar en mening till slut, för det skulle antagligen vara mycket trevligare på resan då.

Och så är jag självklart väldigt väldigt rädd för att något ska hända mina nära och kära.
Och mig själv.

Glöggmys

Igår var det dags för CityPolarna-aktivitet igen. Den här gången hade jag bjudit hem till knytis med tema glöggmys och vi var nio glada CiP:are som åt och drack gott kvällen lång. Och skrattade så att tårarna sprutade. Jag hade gjort skurna pepparkakor, lussebullar, baconlindade dadlar, pepparkakscheesecake och julkryddade nötter, och mina gäster hade fixat en massa annat smarrigt - ja ni ser ju själva!

Sockerhöga och glada spelade vi också en variant av julklappsspelet, och Franzon hade fullt upp att hinna leka med alla julklappspapper och presentband. Han är en väldigt oblyg katt om man säger så, och skaffade sig snabbt åtta nya bästisar under kvällen. 

Och till slut hoppade han själv in i korgen. Ja vad gör man inte för uppmärksamhet?

Lucka 10 - Det här hade jag på mig idag

Till kvällens glöggmys svidade jag om till en julig klänning som jag hade turen att springa på på rea på stan tidigare i veckan. Så nu får jag passa på att vara röd vid de tillfälle som ges; julbord med jobbet, glöggmys - och så julafton förstås. 

Linslusen vill förstås också vara med.

Lucka 9 - Min favoritlåt

Idag har jag lite dålig fantasi, och lånar därför dagens lucka från den Adventskalenderblogg som florerar runt och som jag läser hos bland annat mina gamla skolkamrater Jenny och Jane.

En av mina absoluta favoritlåtar är Förevigt nu med Ainbusk (vilken är deras översättning av Forever Young). Det är en ganska melankolisk och sorgsen låt, men ändå liksom lite hoppfull, och jag tycker så himla mycket om den. Jag tror att den spelas ganska ofta på begravningar, och den dagen jag själv ligger där vill jag väldigt gärna att den spelas för mig. Den är så fin, så mysig och jag älskar Josefin Nilssons röst. Jag har gillat Ainbusk ända sedan Lassie- och Älska mig-tiden på tidigt 90-tal, och jag tycker fortfarande väldigt väldigt mycket om dem.

Just låten Förevigt nu lyssnar jag väldigt mycket på såhär i jultider, eftersom den finns med på skivan I midvintertid - En jul på Gotland som jag spelar sönder varje jul. Rekommenderas varmt för största mysfaktor!



Alltet är här, glöm sedan, glöm då,
Himlen kan vänta fast vi ser mot det blå
Hoppas allt för mycket men vi vet ändå
Att slutet har sin hemlighet

Liten Lena svävar såsom en ängel
Hon dansar för livet, för livet över ängen
Tornens tinnar klockar, kyrkogården suckar
Vid trädet står en sorgeman
Varför?

Varför skall rosen som nyss var ett frö
Uti solens strålar vissna och dö?
Liten Lena undrar, det hörs inga svar
Ur djupet hörs en sorgesång

Förevigt nu, låt mig få va förevigt nu
Så hos mig vill jag att stunden stannar
Förevigt, för alltid
Förevigt nu, låt mig få va förevigt nu
Så hos mig vill jag att stunden stannar
Förevigt, förevigt nu

Kanske tillsammans så griper vi tiden
Vi famnar om ljuset och håller i dagen
Kanske lurar döden närmare Gud
Vi tror att fast vi inte vet

Liten Lena svävar såsom en ängel
Hon bjuder sin sorgman, de dansar över ängen
Trasten galet kvittrar och trädet står stilla
Suckar om en evighet
Varför?

Varför skall rosen som nyss var ett frö
Uti i solens strålar vissna och dö?
Liten Lena undrar det hörs inga svar
Ur djupet hörs en sorgesång

Förevigt nu, låt mig få va förevigt nu
Så hos mig vill jag att stunden stannar
Förevigt, för alltid
Förevigt nu låt mig få va, förevigt nu
Så hos mig vill jag att stunden stannar
Förevigt, förevigt nu

Bakom kulisserna på IKEA

Den senaste tiden har jag och Cecilia varit mer eller mindre stammisar på IKEA:s inredningsseminarium, och därmed fått följa med bakom kulisserna på IKEA vid ett flertal tillfällen. I den stora långa gången som leder från personalutrymmet ut i butiken finns det längs väggarna (förutom en megastor bild på Ingvar Kamprad) stora bilder på IKEA-människor med pratbubblor som att Ett leende smittar, Jag väljer att vilja, Jag läcker vad jag tänker osv osv.

Vänta nu här - Jag läcker vad jag tänker är ju min guru Christer Olssons ord. Och då kom jag på att IKEA ju också jobbar med honom. Ganska intensivt. Och det syntes verkligen när jag gick i den där gången för andra gången (en gång är ingen gång men två gånger är en gånggång?) och reflekterade kring vad det faktiskt var för budskap som framfördes. Jag gillade det skarpt, att på ett positivt sätt påminna medarbetarna om dessa viktiga budskap precis innan de tar klivet ut i butiken för att möta kunden - men det finns säkert de som blir provocerade av det och tycker att det är "hjärntvätt".

Men då kan jag ju ta till ännu ett Christer-citat: Välj att förstå så vet du vad jag menar.

Lucka 8 - Det här åt jag idag

Det hade varit roligare om jag haft denna luckan igår. Då hade jag kunnat svara att jag bland annat åt asiatisk lunchbuffé med väldigt trevligt sällskap på Rose Garden där jag förutom en massa andra smarrigheter också lyckades äta sushi som föll mig i smaken för första gången någonsin, och att jag sen på kvällen var med jobbet på Katrinetorp och åt ett fantastiskt gott julbord med bland annat supergoda sillar, lax och rökt forell.

Men eftersom luckan istället kom idag så kan jag ju inte svara det. Då får jag istället berätta att jag till frukost åt en halv frökuse med kokt ägg och en apelsin, på plats på jobbet smååt några pepparkakor när vi röjde upp efter gårdagens förmingel, till lunch åt medtagen lunchlåda i form av kycklingwok med grönsaker och cashewnötter, på eftermiddagen sprättade den fina chokladasken jag fick för att stilla tröttsuget med ett par chokladbitar, till fikat tog ett par pepparkakor till, på kvällskvisten åt kycklingfilé med pommes och bea på IKEA och när jag kom hem blev det visst ett par pepparkakor till.

Men hur spännande var det på en skala?

Det blev inga bilder på maten på Katrinetorp, men väl på den fina byggnaden.

Snötäckta bilar

Nej, tyvärr inte utomhus. Det hade ju varit trevligt med lite snötäckta bilar utanför fönstret istället för ösregn och stormvindar...

Förutom Dumlekolor med pepparkakssmak och skumtomtar med polkasmak så har jag även provsmakat årets "snötäckta bilar". Kusinerna hade hittat dem och tog med dem till stugan i helgen. Kanske ingen större smaksenastion, men söta var de i alla fall. :)

Lycka i en liten ask

Tänk att en trevlig lunch på stan kan resultera i en sån här fin hälsning (och present).

Kan man bli annat än lycklig?

Lucka 7 - Det här ångrar jag

Ibland kan jag tänka att jag ångrar den här dagen för två år sen. Den 7 dec 2009.

Dagen då jag började på jobbet som instinktivt kändes fel (för mig) redan från första dagen, och som mycket riktigt skapade en enorm bergochdalbana i mitt liv. Men sen tänker jag att det ju förstås inte tjänar någonting till att ångra. Och att jag trots allt kommer att ta med mig en hel del erfarenheter härifrån. Kanske inte de erfarenheter jag önskat och hoppats på, men en del så kallade livserfarenheter. Jag har lärt mig mycket om både mig själv och om andra, och jag tror att det kommer göra mig till en bättre medmänniska i det långa loppet.

Och så känns det ju alltid lite lättare när man ser slutet, ljuset i tunneln (och att det inte är ett mötande tåg, som en av mina kollegor brukar säga). Två "förlorade år" är förhoppningsvis inte så mycket i det stora hela som kallas livet.

Underbara juldofter

Åh, jag är helt KÄR i julen. Det ser visserligen ut som tredje världskriget i mitt kök, men det doftar SÅ gott. Skyldig till den fantastiska doften är bland annat en kryddig pepparkaksdeg (som jag hittat recept till hos Ebba) med rivet citronskal, kanel, ingefära, kardemumma och pomeransskal. Dock utan kryddnejlika då jag precis upptäckte att jag glömde ha i den... s t ö r i g t. Så går det när man inte kan låta bli att göra tusen saker samtidigt.

Smeten smakade löjligt gott, men slutresultatet är inte provat än. Degen ligger i kylen och väntar på lördagens glöggmys!

Lucka 6 - Min favoritstad

Vilken som är min favoritstad kommer nog inte som någon större överraskning. Det här inlägget publicerades på Örnsköldsviksambassadens blogg i somras, men eftersom det är min egen text vill jag gärna klistra in det här också. Och detta kändes som ett lämpligt tillfälle.

En kärleksförklaring till Örnsköldsvik

”Du är inte härifrån va?” Det var en kommentar jag fick höra många gånger under de åtta år jag bodde i Örnsköldsvik. Svaret var ju egentligen ganska uppenbart med tanke på min skorrande skånska dialekt. Nej, jag är inte härifrån. Men jag älskar Örnsköldsvik – och det var svaret på den lika frekventa följdfrågan om hur det kunde komma sig att jag var här.

Min Örnsköldsvikshistoria började redan 1994 då jag knappt 13 år gammal gick i sjätte klass (i en skola på en liten ort i sydöstra Skåne), och jag var den enda i klassen som inte höll på Malmö i SM-finalen. Ja ni minns säkert finalen mellan Malmö och Modo, den som slutade med att Foppa bröt sin klubba och svor över domaren? Han var inte så gammal han heller då. Och nog var det han som hade ett finger med i spelet för att göra mig till Modoit. Jag minns egentligen inte riktigt hur det gick till, men jag tror att jag fastnade för den där straffen i Lillehammer några månader tidigare. Och sen har jag väl i och för sig alltid varit en såndär som inte tvunget behöver göra som alla andra – så om alla andra hejar på Malmö kan väl jag heja på Modo. Och sen fortsatte det…

1997 åkte jag till Örnsköldsvik första gången. Då tog jag tåget ensam genom halva vårt avlånga land, landade i Mellansel mitt i natten och blev där uppmött på stationen av en brevkompis. Att den här brevkompisen bodde just i Örnsköldsvik (eller i Moliden närmare bestämt) var nog ingen slump. Hon visade mig bland annat stan, Arken, Kempehallen, Varvsberget, Högakustenbrobygget och (vad jag åtminstone minns som) ett Modo hockey-museum (men var är det nu?).

Jag tror att jag blev kär. För två år senare satt jag på tåget igen. Denna gången för att besöka en annan brevkompis. Som jag inte heller hade träffat förut. Stadskampen (minns ni, Staffan Ling och Sofia Wistam?) var i stan och Örnsköldsvik fick med hjälp av Wernblom & co revansch på Gävle för debaclet på isen tidigare under våren. Den där avgörande finalen den 18 april, det var min 18-årsdag förresten. Kompisarna var samlade och det var upplagt för fest. Att jag fick en Modo hockey matchtröja i födelsedagspresent kändes som en klen tröst.

Sen gick det två år till. Jag hann med att skriva mitt specialarbete sista året på gymnasiet om – just det – Örnsköldsvik, ta studenten och åka en sväng till England som au pair. Men när mina vänner stannade kvar i England för att förlänga sin au pair-tid var jag tvungen att åka hem. Jag skulle ju flytta till Örnsköldsvik, det hade jag bestämt sedan länge. Sommaren 2001 packade jag min bil full och drog drygt 100 mil norrut. Mamma och pappa vinkade av mig och grät en skvätt, de insåg kanske redan då att jag skulle bli fast.

Egentligen flyttade jag för att jag ville se på hockey, och för att jag ville bo i Örnsköldsvik. Så enkelt var det. (Och kanske för att jag inte visste vad jag ”ville göra med mitt liv” nu när jag äntligen var utsläppt från skolan.) Men det kändes som att jag behövde en ”vettigare” anledning, ett bättre svar på frågan hur tusan jag kunde få för mig att flytta till Norrland, så därför sökte jag till Europaprogrammet som Umeå universitet gav i Örnsköldsvik. Där pluggade jag två år innan jag upptäckte Turismakademien och fortsatte ytterligare två år. Det var nog egentligen mest för att jag ville stanna kvar i stan, och en ny utbildning var ju en bra anledning. Det tog dock inte lång tid innan jag var fast i turismbranschen, och sen hann jag knappt blinka innan jag fick jobb på Resia. Och då var jag ju förstås tvungen att stanna kvar ett tag till. Första ”riktiga” jobbet kan man ju inte tacka nej till. Och så fortsatte det.

I åtta år. Tills jag en vacker (nej det minns jag faktiskt inte om den var) februarimorgon 2009 vaknade och visste svaret på mitt velande. Örnsköldsvik och Skåne? Skåne eller Örnsköldsvik? Nu är tiden inne. Nu är det rätt att flytta. Så jag sa upp mig och flyttade några månader senare tillbaka söderut på vinst och förlust, utan vare sig jobb eller bostad. Det var med sorg i hjärtat jag lämnade mitt älskade Örnsköldsvik. Men det var också med ett lättat hjärta jag närmade mig Skåne och närheten till min familj, min släkt och mina gamla vänner. Två år senare saknar jag fortfarande Örnsköldsvik varje dag. Men jag uppskattar också det jag har i södern. Och det finns ju faktiskt de som tycker att Österlen också är fantastiskt vackert, och några år på vift har gjort gott för den hemmablindheten.

I Örnsköldsvik infann sig dock aldrig hemmablindheten. Hur skulle man kunna bli blind för detta fantastiska landskap? Vattnet, skogen, bergen, vyerna. Utsikten över fjärden från min balkong. Hörnsjön, Höglandssjön, Gula Leden, Nyänget, Varvsberget. Närheten. Känslan av framåtanda och stolthet. Jag har ju visserligen inte någon erfarenhet av hur det var ”innan min tid”, men jag har en känsla av att jag hade förmånen att få vara Öviksbo under de åren då det hände som allra mest i stan. Då ambitionerna var påtagliga och det kändes som att alla var med på tåget. Gallerior, nyetableringar, arenabygge, Botniabanan, SM-guld, Melodifestival. (Fast jag måste erkänna att jag inte var i stan när SM-guldet bärgades. Det grämer mig än.) Om det finns någon som fortfarande kallar denna fantastiska stad för Dö-vik, vänligen hör av dig till mig så lovar jag att få dig på andra tankar!

För mig är Örnsköldsvik fortfarande ”hemma”. Jag åker upp för att hälsa på vänner, se på hockey och bara njuta av tillvaron och omgivningarna så ofta jag har möjlighet. Tyvärr är det lika långt uppåt som neråt i landet. Om det inte hade varit för det där avståndet på drygt 100 mil så hade jag inte tvekat en sekund; då hade det varit i Örnsköldsvik jag slagit mig till ro och levt happily ever after. Jag hoppas jag får möjlighet och anledning att kalla detta för ”hemma” på riktigt någon gång i framtiden igen. Kanske snart.

Jag har många gånger fått frågan om det var kärleken som höll mig kvar så länge? Ja, det var det – kärleken till Örnsköldsvik. Denna underbara stad.

Om Petra:
Petra är nyss fyllda 30 år och är för närvarande bosatt i Malmö. Hon är född och uppvuxen utanför Kivik på Österlen i Skåne men bodde i Örnsköldsvik under åren 2001-2009. Hon missar aldrig ett tillfälle att prata gott om Örnsköldsvik. Eller att prata om Örnsköldsvik över huvud taget. Förmodligen har i princip alla människor som hon pratat med någon längre stund de senaste 10-15 åren har fått sig minst en dos Örnsköldsvik. Oftast flera.

Lucka 5 - Det här är jag dålig på

Jag är dålig mindre bra på att komma ihåg saker. Jag har (typ) världens sämsta minne. Det är lätt att skratta åt det och kalla sig själv senil, men det är faktiskt ganska tråkigt också. Jag kommer inte ihåg böcker jag läst, filmer jag sett eller roliga saker jag gjort. Ibland kan jag framkalla lite fragment med hjälp av andras minne och berättelser, men det händer också att jag inte ens kommer ihåg roliga saker eller utflykter jag gjort ens om jag får se bildbevis på det. Jag är med andra ord dålig på att bevara mina minnen och upplevelser. Det handlar säkert om att jag är dålig på att reflektera, behålla koncentrationen och vara i nuet.

Jag är inte heller speciellt bra på att förhålla mig kritisk till andra människor (eftersom jag ju gärna tror dem om gott), innan jag blivit motbevisad alltså. Det kanske inte låter som något större problem, men ibland är det en nackdel att vara blåögd och godtrogen. Även om jag generellt ser det som en positiv egenskap att tro folk om gott. Å andra sidan, när jag väl blivit motbevisad kan jag vara ganska dålig på att ändra tillbaka min syn till positiv igen. Har man gjort bort sig, så har man uppförsbacke kan man säga.

Jag är dålig på att säga ifrån, på att säga nej, på att prata känslor, på att be om hjälp. Jag är dålig på att tro att någon annan skulle vilja bli min andra hälft, och undviker därför att ge mig ut på jakt. Jag är också dålig på att utmana mig själv ("fysiskt"). Jag är rädd för det mesta. Höjder, fart, att ramla. Vilket till exempel gör det väldigt svårt för skidälskande människor att få med mig på tåget.

Jag är dålig på att mingla och i den typen av situationer lära känna nytt folk. Jag är dålig på att dricka vin och på att få folk att förstå att jag inte har något intresse (eller smak) för detta. Jag är dålig på att upprätthålla min egen självkänsla i situationer där jag känner mig som en "tråkig människa" just för att jag inte gillar krog- och kröksvängen (eftersom det ju tycks vara normen vi lever efter), och jag är dålig på att stå upp för mig själv i liknande situationer.

Man skulle kunna säga att jag har bra självförtroende, men dålig mindre bra självkänsla.

Update: Jag kanske ska förtydliga att jag, precis som i förra luckan, inte nödvändigtvis är sämre än någon annan på det som jag är "dålig" på. Bara att det inte är någon av mina starkare sidor. Så elak är jag inte mot mig själv, jag tycker ju faktiskt att jag är jäkligt bra egentligen. ;)

Fuego!

Efter att ha varit på vift hela helgen och förutom idag ha varje kväll hela veckan uppbokad, så hade jag sett fram emot en soft kväll i soffan idag. Men tji fick jag. I eftermiddags sms:ade kusinen och undrade om jag inte skulle hänga med på Fuego på Friskis ikväll. Och då kan man ju inte banga, hon kan ju tro att 14 år äldre kusinen är en tant som inte pallar trycket. (Och även om det är sant så tänker jag inte låta henne få reda på det.) Så det var bara att svida om och hoppa på gula springaren och sen shaka loss.

Men nu kan man å andra sidan slänga sig på soffan en stund med gott samvete - med dagens chokladbit från chokladkalendern!

Lucka 4 - Det här är jag bra på

Jag är bra på att hålla kontakten med mina vänner. (Därmed inte sagt att jag är bättre än någon annan, men det känns så löjligt att skriva "ganska bra". Jag tycker ju att jag är bra. Punkt.) Under i princip alla år jag bodde i Övik så bjöd jag hem gamla "gymnasiegänget" till mig (läs: hem till mina föräldrar) på "julträff" varje år när jag var hemma kring jul. Det brukade vara bra uppslutning och vi brukade ha väldigt trevligt. Somliga hade jag lite kontakt med under resten av året också, men det här var en av få gånger som vi träffades per år. De andra gångerna var troligen på Kiviks marknad, Kulla eller Tingvalla. (Oj, Tingvalla, herregud det var länge sen.)

När jag sen flyttade "hem" för drygt två år sen gjorde jag nog det lite grann i tron att jag fortfarande hade åtminstone delar av gamla gänget kvar. I alla fall lite ute i periferin. Som ett yttre skyddsnät. Jag tror (hoppas i alla fall) att julträffarna uppskattades och att vi fortfarande hade lite av den gamla kontakten kvar (det var också för många av sörlänningarna enda gången de träffades, när jag drog ihop till julträff). I annat fall hade de ju kunnat låta bli att komma. Men under årens lopp så har naturligtvis det där som kallas livet kommit emellan, och var och en utvecklat sitt eget skyddsnät. Helt naturligt och inget konstigt alls. Och där fanns ingen riktig plats för mig. Första året efter jag hade flyttat hem bjöd jag som vanligt hem till julträff, fast denna gången för första gången hem till mig själv. Men ingen kunde komma. Jag blev lite besviken, men provade några månader senare att bjuda hem till påskträff istället. Ingen kunde komma då heller. Sen gav jag faktiskt upp. Gänget visste att jag hade flyttat hem, och jag tänkte att det kunde vara upp till någon annan att ta initiativet också någon gång. Men som sagt, livet hade kommit emellan. Och där rann det nog ut i sanden.

Förra året var det dock någon som frågade mig Har du slutat ordna julträffar?. Det var lite lustigt, för i den frågan låg både lite uppskattning kring det jag hade gjort och ett ansvar som det uppfattats att jag tagit på mig; om inte jag gör det så blir det inte av. Och det blev det inte heller.

Därför är jag så glad för CityPolarna. En möjlighet för mig att skaffa mig lite nya bekantskaper, nya människor att bry mig om och hålla kontakt med. Ett gäng att bjuda hem på glöggmys och knytkalas. Det är också därför jag älskar Facebook, för möjligheten att hålla kontakt med mina vänner. Både de som är nära men framför allt de som befinner sig utspridda i landet. Visst, somliga skannar man bara av och hålls lite uppdaterad kring vad de gör, men somliga håller man faktiskt på riktigt kontakten med. Med kommentarer, bilder, diskussioner, hockeygnabb och annat - det känns faktiskt som att man träffas mycket oftare än vad man gör.

Med den här utläggningen, som blev mycket längre än vad jag tänkt mig, vill jag också ha sagt att jag är bra på att vara godtrogen. (Vilket naturligtvis inte alltid är bra i sig. Men jag är glad att jag har en positiv syn på mina medmänniskor och väljer att tro dem om gott, åtminstone tills jag blir motbevisad.) Jag är också bra på att ta hand om mina medmänniskor som behöver hjälp eller stöttning, på att pyssla med hemmet och "leka Ernst", koordinera önskelistor, gevärsskytte (den kanske kom lite från vänster?), uttrycka mig i skrift, gå på intervjuer, tro på mina egna prestationer, lära mig nya saker, göra ett bra jobb, "ta tag i saker och ting" och på att klara mig själv.

Pepparkaksmuffins med lingonglasyr

Recept för ca 20 små muffins eller 10 stora.

Ugnstemperatur 225 grader.

Ingredienser

100 gram smör (rumsvarmt)

2,5 dl farinsocker

2 ägg

1,5 dl gräddfil eller filmjölk

3 dl vetemjöl

1 msk kanel, malen

1 tsk kryddnejlika, malen

1 tsk ingefära, malen

1 tsk bikarbonat

Kanel, kryddnejlika & ingefära kan bytas ut mot ca 1 msk pepparkakskrydda. Jag fick inte tag på malen kryddnejlika och tog därför färdig pepparkakskrydda istället.

Glasyr

2 dl philadephiaost

2 dl florsocker

2 tsk vaniljsocker (kan bytas ut mot rivet skal av en apelsin eller citron för annan smaksättning)

25 gram smör (rumsvarmt)

ca 1 dl lingon, färska eller frysta

Gör så här

Rör smör och socker poröst med en elvisp. Tillsätt ett ägg i taget och rör om. Rör ner gräddfil (eller filmjölk) och sist mjölet blandat med kryddorna och bikarbonat. Fördela smeten i formar på en plåt. Grädda i 225 grader, ca 10 min.

Glasyr

Blanda alla ingredienserna utom lingonen till glasyren och vispa med elvisp tills den är slät, ca 5 min. Vänd försiktigt ner lingonen. Tänk på att glasyren blir lösare om du använder frysta lingon. Fördela glasyren på de avsvalnade muffinsarna. Garnera med några lingon på toppen.



Lucka 3 - Ett foto i timmen (EFIT)

Kl 9. Uppstigning och frukostfixande. Är i stugan sen igår kväll tillsammans med mormor och morbror. 

Kl 10. Melodikrysset. Det hör till när man är i stugan. Vi klarade det utan problem denna gången. Eller ja, "vi och vi", min insats var väl inte så mycket att skryta med.

Kl 11. Diskar upp efter frukosten och gårdagens middag. 

Kl 12. Jag drar fram jullådorna och morbror byter till vinterdäck på mormors bil. Vi är i stugan denna helgen för att julpynta och förbereda inför julfirandet. Nästa gång vi kommer hit är det jul!

Kl 14. Fikapaus och skidskytte på tv.

Kl 15. Resten av ligan (dvs kusin x 2 och deras mamma, tillika morbrors fru) kommer. De har hittat "snöövertäckta bilar" i affären, och det måste vi förstås prova. 

Kl 16. Strömavbrott. Tur vi har tagit fram lite ljus under julpyntandet. Och att vi kan spela Wordfeud med varandra.

Kl 17. Kusinen provar julgranskulor som örhängen. Hon brukar pynta sig med det såhär i juletider. Hon är ungefär lika knäpp som jag. ;)

Kl 18. Färdigjulpyntade. Jag och kusinen kombinerar Wordfeud-spelande med att koordinera allas önskelistor. Alla måste ju få sina önskelistor uppfyllda, men utan att få dubletter. Det är en konst i sig. Julklappskoordinator skulle jag kunna tänka mig att bli när jag blir stor. 

Kl 19. Tacos!

Kl 20. Kusinfirman bakar pepparkaksmuffins. 

Kl 21. Pepparkaksmuffinsfika till Så mycket bättre på tv. 

Kl 22. Är tomten på väg upp till skorstenen?

Kl 23. Kusinen facebookar och vi andra kollar på No country for old men på tv. Ytterst skum film. Den här gången också.

Kl 24. Eller snarare 24.30. Läggdags. Och iPhone-laddardags. Den har jobbat hårt med Wordfeud idag. (Nån som vill utmana mig? Petralin at your service.)

Kl 01. Eller snarare 01.30. Kan inte sova. Är pigg (och glad) som en mört. Men slocknar en kort stund senare. Så jag var nog trött ändå.

Lucka 2 - Det första jag gör på morgonen

Det första jag gör på morgonen. Ja, i den bästa av världar är det att sätta mobilen (som jag använder som väckarklocka) på snooze i fem minuter. Men ofta är det första jag gör istället att slänga undan en katt som buffar mig i huvudet, biter mig i armen, kittlar mig med sina morrhår eller på annat sätt försöker få uppmärksamhet av sin trötta matte. Han har dock blivit betydligt bättre på senare tid, jag väcks inte längre halv fyra varje morgon - och det är jag jättejätteglad för.

Men om vi säger att det är den bästa av världar. (Fast egentligen, i den bästa av världar är det lördag- eller söndagmorgon, och då ringer inte ens klockan, för det mesta.) Men om det är en vardagsmorgon och det är läge att gå till jobbet, så ringer klockan nånstans mellan 06.15 och 06.30, beroende på hur trött jag var kvällen innan. Och beroende på om det är "tvättahåretmorgon" eller inte. (Jag vill helst tvätta håret varje morgon. Men det får man ju inte (säger nån, typ frisören). Så därför försöker jag låta bli att tvätta håret på tisdagar och torsdagar, vilket gör det fritt fram att tvätta håret på måndagar, onsdagar och fredagar - och åtminstone få tre arbetsdagar med nytvättathårkänslan. Jag gillar att ha nytvättat hår. Men försöker se det positiva i att få sova 15 min längre på icketvättahåretdagarna.)

Jag har aldrig varit någon "snoozare". Men jag har börjat att snooza en gång, på 5 minuter. Det är ganska skönt att få "morna" till sig en liten stund, men oftast går jag upp innan nästa ringning. Det är lika bra att få det gjort. Som att rycka bort ett plåster. Make it quick! Nu under vintertid när det är så mörkt går det dock lite trögare.

När jag kliver ur sängen brukar jag få gå slalom mellan en katt som åmar sig kring benen. (Men på morgonen känns det som att jag har tre katter, minst. Han är överallt.) Han är hungrig. Men brukar få vänta med sin mat tills jag varit i duschen och piggnat till. Sen blir det frukost till mig, jag äter alltid frukost hemma. Det är heligt. Och jag sitter alltid ner när jag gör det, även om det inte är någon lång stund. Jag slår på Nyhetsmorgon på TV4 och sätter mig i soffan och äter. Ibland en tallrik fil med müsli, ibland en macka med ägg, i värsta fall - om det inte finns varkens fil eller bröd hemma - blir det två kokta ägg (som finns förberett sen dagen innan, eller ytterligare några dagar tillbaka) rakt upp och ner. Och kanske en clementin för att lyxa till det.

Efter frukost blir det en tandborstningspromenad. Jag kan inte stå stilla när jag borstar tänderna. Det är helt omöjligt. Så jag promenerar runt i lägenheten med tandborsten i högsta hugg. Ofta har jag då en katt som springer och biter mig i benen, för då har han fått sin mat och piggnat till och tycker förstås att min promenad betyder att jag vill leka med honom. Så då brukar jag bli lite arg och svära på honom, och börja sparka iväg råttor och bollar som han ska springa efter istället för mig. Det funkar inte alltid. Men jag är inte i mood för att leka sådär på morgonkvisten.

Sen är det fixahåretdags. Om det är tvättahåretdag, så är det torkning och lite plattång för att få luggen att ligga där den ska. Om det är icketvättahåretdag så är det torrschampo och lite plattång för att få luggen att ligga där den ska. Sen en snabbsminkning och påklädning. Rafsa ihop matlåda och frukt om det ska med. Stänga tvn, säga hejdå till katten och hoppa på min gula springare och trampa till jobbet. Då brukar klockan vara nånstans mellan 7.15 och 7.45, beroende på hur pigg och snabb jag varit. (Och om jag gjort misstaget att sätta på datorn, vilket händer att jag gör när jag sitter och äter frukost. Och då tar allting plötsligt längre tid. Konstigt.)

Vinn: Sju sorters julkakor

Ja, kokboken alltså. Kakorna får du (dessvärre) baka själv... ;)

Tänkte vi skulle passa på att fira första december med en liten tävling här på bloggen. Boken Sju sorters julkakor bjuder på många smarriga recept och inspirerande bilder.

Tävla genom att maila ditt bästa recept på julkakor (eller -godis eller -mat) till mig på prralin (at) hotmail.com, och tipsa gärna vidare om tävlingen. Du har till och med andra advent på dig att tävla, dvs nu på söndag 4 dec. På måndag drar jag en vinnare!

Lycka till!

Knäckkaka med lingondipp är jag själv lite sugen på att prova. Ser smaskens ut!

Lucka 1 - Det här är jag

Hej, jag heter Petra.

Så började jag förra årets Lucka 1 också. Men jag heter ju fortfarande det, och vem vet - kanske har jag några nytillkomna tittare läsare. Det här året har jag fyllt 30 år, och bott mitt andra år i Malmö. Jag kommer från vischan på Österlen, men har bott nästan hela mitt vuxna liv i fina Norrland, närmare bestämt i Örnsköldsvik. Dit flyttade jag för att se på hockey. Och där stannade jag kvar i åtta år, för kärlekens skull. Och där hade jag bott kvar än, kanske hela livet, om det inte vore för att vårt land är så avlångt, och avstånden är så långa.

Men nu bor jag alltså i Malmö. På närmre avstånd från familj och släkt. Och här har det tagit tid att bo in sig. Men det tar sig. Jag känner på mig att nästa år kommer bli ett klyschigt nytt år, nya möjligheter. Man kan väl säga som så, att det inte riktigt gått som på räls hittills, men att det börjar ordna upp sig. Tack vare idogt arbete på både den ena och andra fronten. Det som inte dödar, det härdar.

Och även om det inte alltid märks (eller jag alltid själv håller med om det), så tycker jag faktiskt att jag är en ganska glad skit. Ganska optimistisk och positiv. Försöker se möjligheter. Omgivningen har inte alltid gjort det så enkelt, men hej - vem är det som har tagit sig därifrån?!

Mer om mig kan du läsa här.

Apelsin med nejlikor

På tal om enkla juldekorationer så är ju apelsiner med nejlikor ett måste. Åh vad det doftar gott - och är fint att titta på! Även om jag egentligen (förstås) föredrar äkta vara så kan jag inte låta bli att tycka om de här söta stickade apelsinerna från Lagerhaus. De doftar till och med apelsin (men inte nejlika dock). Och de håller sig fint i snörena, krymper inte ur och tappar form som den äkta varan gärna kan göra efter ett tag.

Jag tror nästan de får räknas som julens bästa nyförvärv, där de hänger i fönstret och bara är så himla fina (och billiga - 19 kr/st). Lite äkta vara (och äkta doft) har jag istället i fruktkorgen. Enklare att byta ut efterhand, och sniffa på dem kan man ju göra ändå.

Enkel juldekoration

En mycket enkel och trevlig (tycker jag i alla fall) juldekoration får man av till exempel en röd bricka, ett ljus, lite nötter, några torkade apelsinskivor, kanelstänger och stjärnanisar. Eller vad man nu känner för eller har hemma, det är bara att låta fantasin flöda. Själv är jag helt såld på nötter, apelsinskivor och stjärnanis - så enkelt och så vackert. Och doftar gott gör det dessutom! 

SkivstångSpin

Det är kanske lätt att tro att jag inte gör annat än julbakar, julpyntar och går ständigt sockerhög nu när julen närmar sig. Och det är väl inte jättelångt från sanningen heller. Men dock inte hela sanningen. Idag cyklade jag till exempel till Friskis efter jobbet och gick på ett 90 min SkivstångSpin-pass tillsammans med en kollega. Första gången jag gick på det kombinationspasset - och det gav faktiskt mersmak. Bra kombination av styrka och kondition, när man ändå är där liksom.

Nu har jag dock bara ett träningstillfälle kvar innan mitt kort går ut. Så det är kanske läge att skaffa ett nytt. Nytt år, nya möjligheter!

Ni som är proffs förresten. Vad gör man åt bortdomnade tår och onda fötter under spinningen? (Jag har spinningskor. Som har ganska många år på nacken, men ändå.)