Att tala skånska är att kräkas en smula

Skrivet av Alex Schulman 3 juli 2007, klockan 13:00

Häromdagen fastnade jag i sportnyheterna på tv och såg en intervju med assisterande förbundskaptenen i fotboll. Han heter Roland Andersson. Det var en märklig upplevelse. Jag vet ju att han är svensk och att han talar svenska, men jag förstod inte ett ord av det han sa. Jag kunde inte ens snappa upp brottstycken eller fragment av vad han ville kommunicera. Allt var främmande. Jag fick en känsla av hjälplöshet, som man ibland får i mardrömmar, där man känner att man är utsatt för något okänt och främmande.

Den här mannen "pratade" med samma diftonger och artikulationer som när jag kräks. Med det menar jag: tänk er att jag sitter i skräddarställning vid toalettstolen. Tänk er att jag kaskadkräks vilt och besinningslöst på grund av mycket dålig mat. Tänk er att jag mitt i detta vilda kräkande får för mig att kommunicera. Att småprata lite med den som står bredvid som håller mig i huvudet och klappar mig på axeln.

Då låter jag på pricken lik Roland Anderssons och hans fasansfulla skånska. När jag hör Roland tala så blir jag övertygad om att urskåningen, den första man som någonsin satte sin spade i den skånska myllan för 2000 år sedan eller så, var ett cp. Rejält utvecklingsstörd, alltså. Och denne urskåning lärde sina barn prata på det där konstiga, utvecklingsstörda sättet, och barnen lärde i sin tur sina barn att göra detsamma. Och till slut var det norm. Idag kräks hela Skåne.

Och nu vill jag inte alls göra en humorpoäng här, tro inte det. Jag vill framföra en önskan till den statliga televisionen. Snälla, SVT, kan ni inte undertexta Roland Andersson som lider av det talfel som vi kallar skånska.

Inte på skämt. På allvar.

- - -

Det verkar iaf som att skåningar är begåvade med en lite högre intelligensnivå eftersom de (vi) faktiskt kan förstå andra dialekter, vilket uppenbarligen verkar vara ett problem för vissa stockholmare...